Fyra röster om liv och död
Den som sett en avliden anhörig eller vän vet vad jag menar. Där ligger vår kära, ändå är det inte längre hen.
Skillnaden mellan en levande och en död kropp är subtil men definitiv. Så, vilken är skillnaden? När inträder livet respektive döden? Finns det ett gränsland? En präst, en läkare, en rymdforskare och en kriminalförfattare reflekterar kring våra föreställningar om livet och döden.
Hilkka Olkinuora, 66
Präst och författare
Frågor om liv och död tar man ofta itu med först när de tvingar sig på. För min del blev det aktuellt då min pappa dog oväntat när jag var åtta år. Då måste hela familjen ta ställning till ond bråd död, rättvisan i döden och livet efter döden. Jag har aldrig tvekat på att vi kommer att ses igen. Men jag kan inte argumentera för det förutom ur min egen övertygelse. Antingen har man den övertygelsen eller så inte. När min man dog sade han tydligt att han kommer att följa upp våra liv och att vi kommer att ses igen.
En tredjedel av dem som hör till kyrkan uppger att de inte tror på ett liv efter döden. Det här är besvärligt också ur ett teologiskt perspektiv, att man tillhör kyrkan utan att tro på dess centrala lära. Brott, straff och rättvisa har blivit övermäktiga frågor. När vi tittar på världen känns det som att Gud inte finns. Då väljer många av oss att inte tro. Varför lita på en Gud som är så grym?
Livet är rörelse och döden är icke-rörelse. Tystnad och stillhet hör till båda. Det är inte entydigt hur man dör. Kroppar dör olika, en del dör väldigt långsamt. Hur själen dör är även en intressant fråga. De ortodoxa säger att själen svävar omkring oss i fyrtio dagar efter att den lämnat kroppen. Det finns människor som säger att de kan förnimma närvaron av den döda. Jag vill inte förespråka spöken men det här är också verkliga upplevelser. När är vi på riktigt döda?
Av alla religioner är den lutherska kyrkan mest bestämd beträffande gränsen mellan liv och död. Den katolska kyrkans långa lära om skärselden och helvetet har inte vi. Luther säger att vi hamnar i en dröm när vi dör. Vi ska sova i Guds modersfamn. Den tanken tilltalar mig. Luther medger också att det här är en liknelse. Jag vet väldigt lite om livet efter döden, men det är tillåtet att tänka att jag får sova i Guds modersfamn och samtidigt vara nära mina käraste. Det kan låta som önsketänkande men det stör mig inte.
Tuija Pulkkinen, 52
Rymdforskare och vice-rektor vid Aalto-universitetet i Helsingfors
När jag tänker på liv och död så tänker jag på livet som fortsätter, generation efter generation, och att jag är en del av den kedjan. När jag dör blir jag begravd. Mitt liv fortsätter genom de handlingar som jag utfört i livet. Någon annan potentiell livsform tar jag inte ställning till, närmst för att jag som fysiker anser att vi inte har tillräckligt med kunskap om saken och det därför är oklokt att ta ställning.
Kanhända fortsätter livet i en annan form men vi har inte lyckats kommunicera över den gränsen. I rymden finns svarta hål som man kan ta sig in i men inte ur. Jag ser döden som något liknande och därför är den ointressant för mig i livet, eftersom jag inte kan få vetskap om den.
Skillnaden mellan liv och död kopplar jag till medvetandet. Om hjärtat slår men man inte kan kommunicera eller tänka, då är man död. Hjärndöda människor är döda. Samtidigt visar de på gränslandet fysiskt liv och andlig död. Vilken är den slutliga döden?
En central fråga inom rymdforskningen är om vi är ensamma i universum eller om det finns liv någon annanstans. Sannolikt finns det. Som kemisk kombination är människan inte så unik att samma sak inte kunnat hända också på annat håll. Men i vilken form? Skulle vi känna igen livet? Vi söker bland annat efter förekomsten av vatten, eftersom det är receptet för vårt liv. Men kan det uppstå liv på andra grunder? Hur ska vi veta vad vi ska leta efter?
Astrobiologin, en ny vetenskapsgren, koncentrerar sig på hurudant liv det kunde finnas i rymden. På ett tvärvetenskapligt plan pågår en diskussion om hur andra livsformer kunde se ut och hur de kunde snappas upp. Det är varje rymdforskares dröm att hitta en ny civilisation som hen kunde kommunicera med.
Ponera att det i framtiden fanns rymdfarkoster som kan resa med ljusets hastighet. Då måste vi beakta relativitetsteorin, det vill säga att tiden inte rör sig på samma sätt om man färdas snabbt som långsamt. De som är ombord skulle åldras långsammare än de på jorden. Vad skulle det betyda för dem som färdas i rymden och för dem som stannar på jorden? Även om astronauterna skulle uppleva att de bara varit borta i två år så skulle tiden på jorden ha framskridit mycket längre.
Liv är inte enbart att existera fysiskt utan att leva i förhållande till vår omgivning. Skulle vi förflyttas hundra år framåt eller bakåt skulle det meningsfulla i vårt nuvarande liv saknas. Livet är ett kontinuum. Om omständigheterna förändras radikalt förändras hela livets betydelse och mening.
Staffan Bruun, 59
Journalist och kriminalförfattare
Livet och döden är ingenting som jag i allmänhet funderar på. Men när jag bevakade rättegången mot kvinnan som misstänks ha tagit livet av sina fem spädbarn i Uleåborg tvingades jag tänka på de här sakerna. När jag tänker på liv och död ser jag nu för mig ett nyfött barn som långsamt dör bort i en skoask, ensamt ute på en balkong. Det är inte helt kiva.
Jag reagerade starkt på det här fallet för att det var de mest försvarslösa som drabbades, det var så massivt och ingen såg eller ingrep. När jag jobbar som journalist kopplar jag bort mina egna känslor och gör mitt jobb. Det går bra i ren nyhetstext. Men att skriva en kolumn, vilket jag gjorde i samband med rättegången, där känslorna får komma med – då grät jag nog strida tårar.
Verkligheten är alltid mycket värre och mer fantastisk än fantasin. Hur invecklade deckarintriger jag än hittar på så skulle ingen tro mig om jag beskrev en mamma som fem gånger på raken tar livet av sina nyfödda barn. Sånt kan bara inte hända, skulle läsaren säga.
Ännu för tio år sedan tänkte jag att rätten till abort var en självklarhet och jag kunde inte begripa varför religiösa fundamentalister var emot saken. I takt med att jag fått barnbarn är frågan inte längre lika självklar. När uppstår liv? Varför drar man gränsen just där den ligger i dag och inte vid en tidigare graviditetsvecka? Gränsdragningen är inte längre obestridlig.
Det är märkligt att vi upprätthåller stora sjukhusresurser för att förlänga livet, kanske med några år, för väldigt gamla människor som har livet bakom sig – samtidigt som vi släcker liv som är på väg. Det är underligt att vi inte ser en konflikt här. Jag är inte för eutanasi förutom i yttersta nödfall. Man borde satsa mer resurser på dessa foster som har hela livet framför sig så att de kunde få födas och ha sitt liv. Det här är svåra frågor och jag har inga svar.
Jag är ateist och tror inte att det händer någonting annat än att jag blir till mylla när jag dör. Jag ser på livet och döden som hundra procent antingen det ena eller det andra. Men Uleåborgsfallet visar att gränsdragningen inte är enkel. I vilket skick var barnen när de föddes om de sen ändå levde i tre-fyra dagar? Det kan vara komplicerat att dra gränsen mellan liv och död.
Risto Pelkonen, 83
Arkiater och pensionerad specialläkare inom inre medicin
Jag tänker att födelsen är ett under, livet en gåva och döden oundviklig. Det finns inget liv utan död, ingen död utan liv och inget liv utan födelse. Som läkare balanserar man hela tiden mellan liv och död, eftersom man möter det dagligen och hos varje patient. Det är naturligt att professionen inverkar på ens syn på livet och döden. Döden är ändå alltid en privatsak. Den tillhör de privata erfarenheterna och berättelsen om jaget.
Min far dog när jag var nio år. Han stupade i fortsättningskriget. Det var en stor förlust och påverkade familjens liv djupt. Nu, när jag blivit så här gammal, är döden en vanlig gäst. Sorgen är djup när nära släktingar och goda vänner går ur tiden. Då känner jag av dödens makt och helighet.
När man ser döden som en naturlig del av livet förstår man bättre att döende människor behöver stöd för ett gott liv ända till slutet. Människor hoppas få dö hemma. Jag tycker också att det är den riktiga platsen, men då behövs en särskild hemhjälp som betjänar dessa människor. Varje medborgare har rätt till god palliativ vård och lindringsvård.
Vad kännetecknar livet? Liv anknyter till arvsmassan och är på det sättet ett biologiskt fenomen. Mänskligt liv är något helt annat. Varje människa är en stor berättelse om glädje, sorg, framgång och besvikelse. Vad döden är eller varför människan dör vet man inte men den går inte att undvika och vad som händer när man dör vet ingen.
Juridiskt definieras döden med hjärndöd. Livet kan fortsätta i kroppen fastän människan är död, vilket gör organtransplantationer möjliga. En sjuk eller gammal människa i en döendes situation kan anses finnas i ett gränsland mellan aktivt liv och klar död. Men enligt de klassiska definitionerna finns inget mellanrum. Antingen lever man eller så inte.
Jag har varit närvarande när en människa har gått bort. Man somnar in, vanligtvis mycket vackert. Jag hoppas få dö bland mina käraste, få berätta hur tacksam jag är över det liv som jag har haft och säga farväl. Vad som händer sen vet jag inte. Men ingen går härifrån utan att ha lämnat spår efter sig, antingen genetiskt eller andligen. Inget liv är förgäves.