Nya synsätt kan ge historien liv
Universitetslektorn Roger Holmström som forskat i hembygdslitteratur från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal tror på en öppnare lokalhistoria.
VÄSTNYLAND Den finlandssvenska folklivsskildringen har i viss mån fallit i glömska och har dessutom stor potential i dagens hembygdsforskning. Det anser Roger Holmström, professor och pensionerad lektor från Åbo Akademi.
– Folklivsskildringarna har fått ett rykte om sig av att inte vara fullvärdig läsning. De är självfallet fiktion men bjuder också in till igenkännande när det gäller det förflutna samhället.
Holmström har under lång tid forskat i hur omvärld och identitet syns i främst nyländska hembygdsberättelser.
– Omvärlden blir extra spännande om man är lokalt bevandrad. Mycket står att läsa mellan raderna, säger Holmström och syftar på att kombinationen av en faktabakgrund och en fiktiv skildring kan ge mycket åt läsaren.
Större frihet i forskningen
Holmström talade på det lokalhistoriska utvecklingscentret Gardberg Centers och Västra Nylands folkhögskolas forskarforum i Karis på veckoslutet. Temat var olika sätt att uttrycka lokalhistoria.
Redan på seminariet fastnade initiativtagaren till Pro Gardberg, Torsten Bergman, för idén.
– Jag anser att vi lokalhistoriker så småningom skulle kunna börja frångå att allt vi skriver ska stämma till 100 procent.
Bergman ser Holmströms forskningsobjekt, de skönlitterära samhällskildringarna från förr, som en inspirationskälla. Dessutom ser han att den rättframt beskrivande stilen i hembygdsforskningen skulle kunna tonas ner till förmån för mera frågande studier.
– Skulle det inte vara skäl att även lokalhistorikerna ställer frågor? Man kan till exempel fråga sig om människorna förut tänkte på samma sätt som vi i dag.
Det förutsätter en viss frihet och att allt inte måste vara kalla fakta.
En kritisk blick kvarstår
Roger Holmströms forskning ger verktygen för att göra detta, till och med utifrån det vi i dag ofta ser som romaner: de gamla folklivsskildringarna.
– För dem som tar dessa skildringar som utgångspunkt i hembygdsforskningen gäller det förstås att vara kritisk, påpekar Holmström.
Han har listat olika aspekter som påverkar sanningshalten i folklivsberättelsen.
– De handlar om vad författaren kan ha känt till om sin omgivning, vad författaren skildrat i god tro, vad man utanför den egna sfären ändå skildrat som sanning och vad man till och med förvrängt eller ljugit om.
Det som enligt Holmström ger folklivsberättelsen betydelse som en ”källa” till förflutet samhällsliv är dess typiska drag.
– Det första är det rättframma sättet att berätta. Därtill har den en motivisk rikedom och för det tredje präglas den av behovet att ge röst åt människor och miljöer i marginalen.
För en forskare finns det mycket att hämta här.
– Berättelsens enkelhet på ytan visar sig ha många bottnar, säger Holmström.
Populariteten ökar
Holmström bor i dag i Åbolands skärgård men är uppvuxen i Borgå. Därför har hela området däremellan intresserat honom och blivit en del av hans forskning. De västnyländska exemplen i hans bok Att ge röst.
Omvärld och identitet i några nyländska folklivsberättelser är författarna Henrik Hildén och Ina Lange.
– Någon som är bevandrad i skärgården från Ingå till Hangö känner igen mycket i deras verk, säger Holmström.
Man kan även jämföra dessa med dylika ”romaner” i dag. På finlandsvenskt håll är Kjell Westös och Lars Sunds verk liknande skildringar. Att sådana allt oftare dramatiseras tyder på ett uppsving för dylik litteratur som samhällsskildrande.
– Då det lokalhistoriska knyts till det nationella är det jättetacksamt att utgå från fiktionen, säger Holmström.
Romanerna gör sig självfallet mycket lättare till film än vad facklitteraturen gör.
Kan fungera som fakta
Även om det är svårt att säga hur mycket sanning folklivsberättelsernas författare ens ämnade föra in i sina verk anser Holmström att de kan användas i lokalhistorisk forskning.
– Det låg en ära i att levandegöra den egna bygden. Därför ger de en stor variationsrikedom till forskningen i dag.
Om dagens hembygdsforskare använder dem gäller det ändå att gestalta informationen så att läsaren förstår att sanningen inte är absolut.
Sanningen ändå viktigast
I Hangö har Tomy Karlsson skrivit om stadens original Päron-Pålle. Boken utgår från liknande premisser, precis allt måste inte vara sanning. Trots det är sanningshalten viktig för Karlsson.
– Jag har nog alltid eftersträvat det. Även i Päron-Pålle är det mesta ganska nära sanningen.
Personligen skulle Karlsson inte klassa en skildring av fiktiva personer som fakta eller hembygdshistoria, även om händelserna kring dem är förankrade i verkligheten.
Också lokalhistorikern Sture Lindholm från Ekenäs har i sina böcker berört personer och deras omvärld på ett lokalt plan. Han skiljer skarpt mellan fiktion och fakta.
– Det är klart att hembygdslitteraturen belyser historien men för mig skulle det vara helt främmande att lägga in fiktiva element i en forskning.
Även för Lindholm står sanningen alltså närmast. Han skulle inte använda hembygdslitteratur för sin lokalhistoriska forskning.
– Att utgå från hembygdsforskning för ett skönlitterärt verk är däremot helt lysande.