Glömd musikskatt väcks till liv
Folkvisor upptecknade i Barösund på 1920- och 1930-talet, som för länge sedan har fallit i glömska, håller på att väckas till liv igen. Linnea Holmberg har upptäckt sina förfäders sångskatter och håller på att spela in en cd-skiva med dem.
Linnea Holmbergs farmor Ebba Holmberg (1913–1997), farfar Bertel Holmberg (1907–1994) och farmorsmor Ina Holmberg (1884–1976) samlade på visor, som de tecknade upp i tjocka häften med svarta vaxdukspärmar. Häftena finns bevarade och de för Linnea okända visorna väckte hennes intresse.
Farmodern hade också sjungit in ett tjugotal sånger åt Finlands svenska folkmusikinstitut i två omgångar, för Lena Svartström 1991 och för Ann-Mari Häggman 1994.
Linnea Holmberg, som har spelat fiol sedan hon var sju, fick tag på inspelningarna, lyssnade på sångerna och kände att hon ville föra dem vidare.
– Visorna tilltalade mig mycket tack vare släktbanden, men också för att de är en del av en gammal folklig tradition, som håller på att försvinna. Efter många år i spelmans- och folkdanskretsar har den aspekten blivit viktig för mig.
Vackra harmonier
Hon började med att lyssna på sångerna gång på gång tills melodin fastnade. Alla gånger var det inte så lätt, visorna hade förr en annorlunda rytmindelning och alla verser sjöngs inte lika. Sedan tog hon itu med att skriva noterna till melodierna.
De upptecknade folkvisorna kan grovt indelas i två grupper, sådana som är vemodiga och stillsamma och andra som är lustiga och skämtsamma.
– Harmonierna i de vemodiga visorna är jag särskilt förtjust i, de är så vackra. En sådan är Trasten, som G. Wennerberg har skrivit melodi och text till.
Tack vare ett understöd från Svenska kulturfonden kunde Linnea Holmberg gå vidare med projektet att spela in sångskatten. De andra musikerna i studion på Lärkkulla var Rabbe Thomasson från Ekenäs som spelar gitarr och banjo, Ingåbon Ingolf Backman som sjunger, spelar bas, dragspel och rytminstrument och naturligtvis Linneas pappa Anders Holmberg.
– Med sin långa erfarenhet har han fått vara smakråd och vägledare under arbetets gång. På skivan spelar han dragspel och visslar. Just visslandet är speciellt för vår släkt, när farfar jobbade utomhus visslade han alltid och det gör pappa också.
Själv spelar Linnea Holmberg fiol och sjunger solo men Ingolf Backman tolkar till exempel "Jag är blott en fattiger torparpåk".
– Vissa texter kräver att det är en man som sjunger dem. Tillsammans med Ingolf sjunger jag en annan låt som en växelsång.
I slutet av november är studion bokad för en sista inspelningsdag – om det behövs – och eventuellt blir skivan klar till jul.
– Det är inte så viktigt, huvudsaken är att musiken låter som jag vill att den ska göra.
Familjen och gillet
Linnea Holmberg är uppvuxen med musik tack vare familjen och farfar Bertel med sin fiol. Första tonerna på egen fiol tog hon på en kurs 1983 i Ekenäs med violinpedagogen Lena Brodin från Sverige och sedan fortsatte hon spela med spelmannen och militärmusikern Karl Holmberg i Ekenäs. Hösten 1984 började hon i musikskolan i Ekenäs.
Tyckte skolkamraterna att du var gammalmodig i ditt musikval?
– Gissa om! Det var nog ingenting att skryta med i högstadiet. Som tur var det inte likadant på lågstadiet på Skåldö, där fick man vara precis sådan som man var.
Som tioåring började hon spela i Ingå spelmansgilles ungdomsorkester och som aderton tog hon hand om spelandet, när Virkby folkdansjuniorer samlades för att dansa.
Samhörigheten i spelmanskretsar gillar hon skarpt och hon trivs bäst med att inte stå ensam på scenen – med ett undantag.
– När jag spelar för folkdansare känner jag mig inte lika utsatt. Publiken är mera koncentrerad på dansarna än på den som spelar. Musikskolans nivåprov var rena skräcken, ensam på scenen och en rad lärare nedanför som skulle bedöma ens spelskicklighet.
Vid det här laget upptar repertoaren hundratals och åter hundratals stycken. Ingå spelmansgille har omkring 500 låtar, till det kommer folkdansmusiken och den repertoar som Linnea och Anders Holmberg tillsammans uppträder med. Det betyder att det finns cirka fyra hyllmeter med mappar och häften med noter och sånger hemma hos Holmbergs.
Kan du spela alla låtar utan noter?
– Största delen av spelmansgillets repertoar, en del folkdanslåtar och litet till. Kommer man bara på början så minns man resten.
Runt världen
Spelandet har fört Linnea Holmberg ut på otaliga resor runt världen. Längsta resan gick till en folkdansfestival i Costa Rica, dit hon åkte med Åbo Akademis folkdanslag Otakt 1996. Två ganska "gröna" spelmän fick chansen att delta, spelkamraten var Calle Petterson, i dag känd som dragspelare och sångare.
Linnea deltar gärna i festivaler och stämmor, där musiker från när och fjärran visar upp sin melodiskatt och lär sig av varandra.
Sommaren 2013 utmynnade en knapp veckas folklorefestival i staden Witzenhausen i Tyskland i att orkesterledaren skapade ett potpurri av de deltagande ländernas musik. Ingå mazurka och franska Alouette varvades med tyska, ungerska och tjeckiska musikstycken.
Nu i oktober ordnades folkmusikfestivalen Vasa folk, med den erkänt skicklige fiolspelmannen Sturla Eide från Norge som dragplåster. Förutom att han uppträdde med Triller band ledde han en workshop och lärde ut norska låtar enligt gehörsmetoden. Linnea Holmberg var en av eleverna.
– Han hade en helt annan spelteknik och stråkföring och spelade tillika på två strängar. Det var jobbigt för den som inte är van. Men det går alltid att lära sig mera.
Blev inte yrke
Att yrkesvalet inte föll på musiken beror delvis på att vänster hand redan under tiden i musikskolan blev överansträngd av spelandet och reagerade med upprepade inflammationer. Sedan dess har hon fått komma ihåg att gympa och tänja muskler och senor i handen och armen. Tidvis behövs massage för att mjuka upp spänningar i axlar och nacke.
Numera tar spelandet med Ingå spelmansgille och dess nybörjarfioler, Pojo folkdansare och ett par privatelever minst åtta veckotimmar plus resorna. Mera blir det om något uppträdande är inbokat eller om ny repertoar ska övas in.
Att pussla ihop musiken med jobbet har ändå inte varit övermäktigt. Största delen av spelandet sker på kvällar och veckoslut, men arbetskamrater och arbetsgivare har ställt upp och bytt arbetsturer, så det har fixat sig.
– Man hinner med nästan allt så länge som det är roligt, säger hon.
- Ålder: 39 år.
- Bor: på Skåldö.
- Jobbar: på K-Supermarket i Ekenäs.
- Instrument: Spelar på sin andra fiol, en Roderich Paesold från 1988. Har också sin farfars altfiol och har byggt sig en fiol på en MBI-kurs. Dessutom en mandolin, ett nyss införskaffat dragspel, synth och blockflöjt.
- Dold talang: Kan sy Hardangersöm.
- Andra hobbyer: Föreningsarbete, att väva, sticka, baka och laga mat. Ska väva sitt eget folkdräktstyg i vinter.
- Musikönskan: Att alla som gått i musikskola skulle hitta en grupp att spela eller sjunga i. Alltför många slutar med musiken i stället för att fortsätta en av de bästa fritidssysselsättningar som finns.