Såsom i filmer, så ock i livet
– Jag avskyr intervjuer, säger Kati Outinen. Men hon diskuterar gärna det hon är känd från: Aki Kaurismäkis filmvärld.
Jag möter skådespelaren i konstkafé Serendipitys trädgård i Karis. Hon har tidigare mött en i Aki Kaurismäkis filmer som bland annat Iiris, Ilona och Irma.
De har mer gemensamt än tilltalsnamnets begynnelsebokstav. De är humana, äkta, kanske sårbara men värdiga. De bedriver inte handel med sina känslor och drar sig för att hoppa på det senaste trendtåget.
De är del av en värld Kati Outinen trivs i, och de har någonting gemensamt med henne själv.
– Akis filmer har en likartad världsbild som färgar rollerna. Förut kallades dess särdrag gammalmodiga, men nu är de ultramoderna. Det finns personliga tränare, livsstilscoacher, som lär ut gamla värden om familj och vänskap. Tänk att det numera behövs hjälp för att leva så, säger Outinen.
Hon skakar på huvudet åt den individualistiska samhällsutvecklingen.
– Nu för tiden ska man klara sig själv och allt mer service och tjänster sköts på nätet. Förut handlade det mer om möten, om att hjälpa sina vänner, värna om vänskap och genom arbete skaffa sig ett självständigt liv. Det är femtiotalet, om du skötte jobbet bra klarade du dig.
Man håller vad man lovat
Aki Kaurismäkis filmer baserar sig på dessa värderingar. De ofta fattiga huvudkaraktärerna slår vakt om sin värdighet tillsammans med en tillhörande anspråkslöshet även då de möter olika svårigheter.
Outinens rollfigur Irma i Mannen utan minne jobbar för Frälsningsarmén och vill rädda människor som ramlat ur samhällsloppet. Rättvisan, rättfärdigheten och vikten av att hålla överenskommelser, att göra vad man lovat göra, kommer konkret till uttryck med mannen som rånar en bank för att ha råd att betala lön till sina anställda efter en konkurs.
I Skuggor i paradiset kommer samma värdering fram då sopbilsföraren Nikander ser till att arbetet blir utfört även då allting gått åt skogen.
– Karaktärerna har ingen tvekan kring vad som är rätt och fel. Då de står inför utmaningar håller de fast i en beslutsamhet. Det uppstår en förtjusande naivitet, på samma sätt som i naivistisk konst, säger Outinen.
Varken ond eller god i en gråzon
Trots en grundläggande övertygelse handlar det inte om svartvita uppfattningar. En strikt dualism mellan gott och ont lyser med sin frånvaro.
– Här finns ingenting svartvitt, men många gråa nyanser. I den meningen är Akis filmer typiskt europeiska. Det skiljer dem från amerikanska filmer, eller rättare sagt från den bråkdel av amerikanska filmer som kommer till oss.
Ett amerikanskt filmbolag ville en gång göra en version av Flickan från tändsticksfabriken (där Kati Outinen har huvudrollen som Iiris) men Kaurismäki gav inte lov då de ville ändra filmen på just denna moraliska punkt. Outinen tycker det var rätt gjort.
- Ålder: 53.
- Bor: I Raseborg.
- Yrke: Skådespelare.
- Känd för filmroller i bland annat: Skuggor i paradiset (1986), Flickan från tändsticksfabriken (1990), Moln på drift (1996) och Le Havre (2011).
- Pris: Bästa kvinnliga skådespelare på filmfestivalen i Cannes 2002 för sin roll i Mannen utan minne.
– Som konstnär vill jag kunna stå för innehållet. Det går bra i Akis filmer. Våra värderingar passar ihop.
Konsten lider i dåliga tider
Hon har också gjort ett fyrtiotal biroller, skrivit manus, och framför allt varit professor vid Teaterhögskolan. Där är man inte professor på livstid utan för en period på fem år, och max två perioder.
– Sedan anses man inte ha mer att ge, säger Outinen.
Det gjorde inte heller den grupp studerande som förgäves vädjade till universitetsledningen om att göra att undantag och låta henne få fortsätta en tredje period.
Trots tio år som professor och trettio som filmstjärna bakom sig är hon en slags projektproletär med den osäkerhet det medför. I år har två inplanerade skådespelarjobb försvunnit då finansiärer dragit sig ur filmprojekten.
– Då det är dåliga tider lider kultur och konst alltid först. Det är motstridigt enligt min uppfattning som är att konst och kultur ger livskänsla och livskvalitet. Kultur är som skolan, den bygger framtid och vidgar perspektiv. Den är värd mer än den kostar.
Varför konsten behövs
Om kulturen åtstramas verkar kommersiella underhållningsmaskiner däremot gå på högvarv. Till min förvåning protesterar Outinen mot en skarp skiljelinje mellan konst och underhållning.
– Båda är viktiga. Människor behöver underhållning i svåra tider, som hjälp för att försvinna från ångest och bekymmer åtminstone för en stund. Konsten ger i sin tur funderingar, känslor och upplevelser.
Hon lyfter upp ett projekt vid Teaterhögskolan där studerande bjöd på föreställningar i slutna vårdavdelningar och fängelser.
Diskussionerna efteråt, bland patienter och personal, fylldes av kommentarer som "den här föreställningen hjälpte mig att möta min känsla" eller "den här föreställningen var som tagen ur mitt liv och nu vet jag att jag inte är ensam om situationen".
– Och det är därför konst finns, säger Outinen med eftertryck.
– I Finland är man rädd att visa känslor. Under en teaterföreställning har man lov att känna i fred.
Lättande att få berätta
På samma sätt upplevde hon att Moln på drift hade stor betydelse på 90-talet. Hon spelar Ilona som mister jobbet utan samarbetsförhandlingar.
– Många ville en lång tid efter premiären berätta för mig om sina erfarenheter av att bli arbetslös. Med konstens hjälp kunde man behandla vad samhället höll som tabu.
I medier kan du bara läsa siffror om hur stort helvete det är eller glädjehistorier om de som funnit ett nytt jobb och ny mening i tillvaro, men i filmen behandlas emotioner, känslor, frustrationen och kampviljan.
Kaurismäkis filmer sägs fånga det finska sinnelaget, men är mentaliteten här verkligen lika melankolisk som i filmerna?
– Verkligheten reflekteras och man överdriver, men det är inte realism. Melankolin kommer från långsamheten i filmerna. Vi behöver ofta tid för att börja lita på en människa, eller på någonting nytt. Det tar tid för oss att ta till oss nya saker.
"Underskatta inte tittaren"
Trots att finsk kultur, inte minst musik, lyfts fram i Kaurismäkis filmer vidhåller Outinen att de är universella. Och de har de facto fler tittare utomlands än i Finland.
– Akis filmer är opolitiska, men samhälleliga. De har någonting att säga.
Outinen har gjort filmroller på åtta språk, men i sina rollprestationer visat att en min, en gest, kan säga mer än en drös ordrika repliker. Hon beskriver en filmdialog som en intuitiv växelverkan som gör scenen unik.
– En stor del av en dialog handlar om att ordlöst uttrycka vad man känner. Det underskattar tittaren om man har repliker som överför all information, på samma sätt som då bakgrundsmusik signalerar när man ska bli rädd eller någonting annat. Det blir lätt som färdigt inspelade skratt i gamla komedier. Jag litar på tittaren, men det förutsätter ett intresse, säger Outinen.