Den mångsidiga stadsläkaren
När man tar del av Anders Munsterhjelms texter, foton och skisser öppnar sig bilden av en otroligt mångkunnig person. Naturen visar sig som en ständig kraftkälla i hans liv.
Många i Ekenäs minns stads- och barnläkaren Anders Munsterhjelm med vördnad och respekt.
Han är sinnebilden för läkaren som alltid ställde upp - natt som dag.
Att han dessutom var en fantastisk skribent som lämnat en lång rad dagböcker efter sig är mindre känt.
Familjekrönikorna och naturdagböckerna - sammanlagt bortåt 10 000 sidor med jämn tät handstil - är illustrerade med hans egna foton, skisser och akvareller, vilket ytterligare ökar deras värde.
Tidigare är det närmast familjen som känt till det digra materialet.
I och med att Anders Munsterhjelm i år skulle ha fyllt 100 år gjorde Håkan Eklund på tidskriften Skärgård ett fint temanummer om hans livsgärning.
Det blev möjligt efter att sonen Riggert Munsterhjelm öppnade upp materialet och renskrev texter samt en artikel som ger bakgrund, minnesbilder och analys av faderns livsverk.
Före det har endast Lena Selén, till Ingås 675-årsjubileum, uppmärksammat den lokalhistoriska skatt som verken innebär.
54 år av texter
– Förstås hade vi en uppfattning om tematiken i vår fars dagböcker: livet i skärgården, fåglarna och naturens växlingar var ständigt närvarande i vår familjekrets. Men ingen hade aktivt eller systematiskt gått igenom innehållet, berättar Riggert Munsterhjelm.
Naturdagboken i sexton band var från början en gästbok för stugan på familjens ö, Väster Langö i Ingås yttersta skärgård. Texterna omspänner 54 år.
Det andra verket är en fotodagbok från åren 1939 till 1945. Då gifte han sig med Inga Holmström, även hon läkare, och fotodagboken förvandlas till en familjekrönika. Den upphör i början av 1960-talet.
Materialet har donerats till Svenska Litteratursällskapet, vilket gör det tillgängligt för intresserade i framtiden.
Ljus livssyn
Anteckningarna från krigsåren ger en intressant och osentimental skildring av krigets vardag.
Det är texter fulla av skarpa iakttagelser, läckra detaljer och fina miljöbeskrivningar.
Trots att Anders Munsterhjelms uppgift var att ta hand om sårade och därmed möta krigets grymhet och offer på ett högst konkret sätt, präglas texterna av vardagsoptimism. Han varken problematiserar eller kritiserar utan accepterar saker som de är.
Det framstår uppenbart att en ljus livssyn bar även genom krigsåren. Även under kriget gör han också långa vandringar och cykelturer för att iaktta naturen och fåglarna.
Naturen kraftkälla och motvikt
Naturen framstår som en ständig kraftkälla att ösa ur.
Riggert konstaterar att fadern i en av sina anteckningar funderar kring fågelskådandets komplexa bakgrund.
– Jag undrar om inte viljan att se och dokumentera naturen, med vetenskapliga förtecken, för många ändå är en förevändning för att nå upplevelsen där tid och rum upphör och endast närvaro i ögonblicket kvarstår.
Han konstaterar också att naturintresset här tangerar konsten och han tycker sig se att fadern efter hand sökte sig allt djupare mot det upplevda.
– Jag tänker mig att det också var en motvikt till ett hårt och slitande dubbelarbete som stadsläkare och samtidigt överläkare på barnavdelningen.
– Min uppfattning är att han slet ut sig. Jag minns som barn när telefonen ringde på natten, han muttrade och svor lite för sig själv, men strax svarade: Ja, jag kommer!
Ingå skärgård
Texterna från Ingå skärgård bjuder på en stark bit lokalhistoria.
Anders Munsterhjelm beskriver en del skärgårdsbor, som han också följer upp. Några av texterna är fina personporträtt.
Ett förhållande av ömsesidig nytta uppstod i den äldre sommargästkulturen i skärgården: ortsbor skötte en betydande del av båtunderhåll, skjutsar och matproduktion.
När kontakterna fortsatte över generationer uppstod också fördjupade kontakter och vänskapsband.
Riggert konstaterar att familjekontakterna nu mer eller mindre upphört som en följd av avfolkningen i skärgården.
Men han minns mycket väl resorna inför julen då besök skulle avläggas i olika stugor på landbacken dit skärgårdsborna flyttat.
Finlandssvensk identifikation
När han genom sin fars dagböcker ser tillbaka och kommenterar den finlandssvenska sommargästkulturen i skärgården, reflekterar han över att stadsbornas längtan till naturen kunde förverkligas i den borgerliga kulturen genom den fritid den bjöd på.
– Det här skapade en av grundpelarna för den finlandssvenska identifikationen med skärgården - kanske även i viss mån för den naturlyrik som uppfattas specifikt finlandssvensk. Andan i min fars texter har mycket av detta, men kanske också en gnutta Albert Engström.
Personliga båtar
Faciliteterna på familjens ö, Väster Langö, var till en början anspråkslösa. Det fanns varken hamn eller brunn. Ett bastuhus med kammare blev klart 1960 och hade stor betydelse för familjens vinterturer till ön.
I början rörde man sig vintertid till fots, med spark eller skidande, annars med roddbåt eller segelbåt. Riggert Munsterhjelm förklarar att fadern envist höll fast vid träbåtar, och även vid små Seagullmotorer.
En stor roddbåt med köl, Ålandsbåten, tjänade familjen i decennier.
En ruffad motorbåt med inombordsmotor, byggd av Runar Österholm på Gammelbylandet, blev senare utfärdsbåten framom andra.
Vårar och höstar gällde behändiga små ekor, byggda av Ingås skickliga båtbyggare Paul Fagerström, Axel och Alf Österholm och Henrik Eriksson.
– Vi barn växte sommartid upp på Langö, som också blev ett regelbundet mål under veckoslut och ledigheter, säger Riggert.
Skärgårdsexpeditionerna anpassades till familjen. Men ibland kunde de te sig nog så vådliga då barn, hundar, sommarflickor och gäster packades in för utfärder till de yttersta skären eller hemresor i augustimörker och åskväder.
Expeditioner - också ensam
Om båtarna var viktiga i Anders Munsterhjelms liv, var också färdkamraterna det.
När jämnåriga vänner blev för upptagna eller bekväma, var det barnen och deras vänner som följde med på expeditionerna. Ibland också ortsbor.
Hundarna hörde till de trognaste följeslagarna. Turerna skedde nästan oberoende av hurdant vädret var.
Riggert visar också detaljerade kartor som fadern tecknade över de rutter och områden han besökte.
Under de sista åren gjorde Anders Munsterhjelm ofta sina resor ensam. Där han med sina slitna knän mödosamt tog sig fram på iskallorna längs Langöstranden minns han ungdomens äventyrliga långfärder.
Biologi och konst
– Vår farfar var biolog och pedagog - han började med krönikor och loggböcker. Intresset för konst kan spåras till äktenskapet som farfars farfar ingick. Han var godsägare i Södra Tavastland. Sedan dess har det funnits både naturvetare och konstnärer i varje generation av släkten.
Hur Anders Munsterhjelm hann med både sina krävande arbeten, sitt engagemang för folkhälsoarbetet, undervisning i sjukvård, sin medverkan i Natur och Miljö och sina omfattande naturexpeditioner och texter förblir en gåta.
– Ja, han jobbade så sjutton. Jag vet inte hur han fick allting att gå ihop. Pappa var ju läkare - och han måste tro på livet.
– Och han tog folk precis som de var och brydde sig inte alls om yttre saker, titlar och sådant. Vårt tebord på kvällarna vid Alkärrsgatan var öppet för vänner och bekanta, det var trevligt. Jag skulle tro att en del vänner kanske också påverkades i sina yrkesval av våra livliga diskussioner om miljö och fåglar.
- Född i Helsingfors år 1914, student från Norsen.
- Vid Helsingfors universitet samarbetade han med Ragnar Granit, som senare fick nobelpris, men kriget avbröt hans vetenskapliga bana.
- Tjänstgjorde under kriget som bataljons- och regementsläkare och även i krigssjukhus.
- Sanitetskapten 1943 och sanitetsmajor 1969.
- Läkarexamen 1944, specialiserade sig sedan till barnläkare.
- Stadsläkare i Ekenäs 1952 och skötte på deltid även överläkartjänsten vid VNS barnavdelning som han utvecklat.
- Från 1970 till pensioneringen 1977 chefsläkare på heltid vid VNS barnavdelning.
- Efter pensioneringen vikarierade han vid behov och hade även en privatpraktik för barn.
- Drivande kraft inom Samfundet Folkhälsan, också aktiv i Pohjola-Norden.
- 1975 en dokumentärfilm om Björnön i Norra Ishavet och på 1980-talet "Ett år på Jurmo" tillsammans med sonen Gustav Munsterhjelm.
- Veteran i naturskyddsarbete och under många år ordförande i Raseborgs Natur- och miljövårdsförening.
- Dog i september 1989, 75 år gammal.