Småstaden tillåter men bjuder inte på program

När beskedet om en finalplats kom i början av juni reagerade hon med ett skrik.

– Jag skrek hjälp att det här händer, säger en nu betydligt lugnare Melanie Orenius i andra änden av telefontråden.

Hon är 23 år gammal och uppvuxen i Pojo. I dag är hon bosatt i Helsingfors, där studier i bildkonst på magisternivå upptar hennes tid, men familjen finns kvar på olika håll i Västnyland.

Idén om att delta i Miss Gay Finland, som nu ordnas för andra året i rad, föddes redan för flera månader sedan, då Orenius diskuterade HBTIQ-personers rättigheter med en god vän. Där och då kom hon på att hon vill göra något konkret för saken och stå upp för andra.

Hittills har finalplatsen gett upphov till endast positiva reaktioner.

– Man tänker att man är en person som inte bryr sig så mycket om vad andra tycker och tänker, men ändå märkte jag att jag var lite nervös över vad folk tycker. Hittills har jag bara fått tummar upp och kommentarer om att det är modigt av mig att ställa upp.

Likaså var omgivningens reaktioner välvilliga då Orenius i 15–16-års ålder kom ut med att hon var bisexuell, något hon vetat så gott som hela sitt liv, förklarar hon. Under skoltiden blev det ännu klarare, då hon för första gången stötte på en beskrivning om vad bisexualitet innebär – och insåg att hon passade in.

– Omgivningen tog det jättebra, jag har egentligen aldrig stött på några problem fast jag vuxit upp på liten ort. Eftersom bisexualiteten alltid varit en så naturlig del av mig, har det känts naturligt att också berätta för andra.

Lite nervöst var det ändå att berätta om saken för bästa vännen,

– Jag minns att jag tänkte att hon kanske tycker jag är äcklig, men hon reagerade bara med att säga att hon vetat om det hela tiden, så det var inte så farligt.

Stöd från vänner

21-åriga Jens Segerqvist är bosatt i Ekenäs sedan åtta år tillbaka. Han berättar att han alltid innerst inne vetat vem han är, men att det inte var förrän flytten från hemorten Kimito som han vågade öppna sig om sin homosexualitet, tack vare stöd från nya vänner.

– Här har folk sagt att det är bra att jag vågar vara mig själv. Visst har det hänt att jag fått negativa kommentarer, men ytterst sällan.

Segerqvist påpekar ändå att det på orten inte tycks finnas så många personer som kommit ut ur skåpet.

– Många vågar inte vara sig själva. Jag ångrar inte att jag kommit ut, utan är stolt över att jag klarat mig så här långt.

Trots att bemötandet han fått i huvudsak varit sakligt, menar han att livet som homosexuell förmodligen är lättare i större städer där det i högre grad är tillåtet att vara sig själv.

– Men i Helsingfors bor det ju en halv miljon och här är vi runt tiotusen.

Brist på aktiva

I Helsingfors finns också de mest aktiva inom föreningen Regnbågsankan, en förening för personer som tillhör eller är intresserade av frågor som berör sexuella minoriteter och könsminoriteter i Svenskfinland. Regnbågsankan grundades officiellt år 2004, men verkade tidigare som inofficiell förening, Gay West, huvudsakligen i Ekenäs. Men i dag finns det inte mycket kvar av aktiviteten.

– Man kan nog säga att aktiviteten på orten avtagit. Jag är själv från en liten ort och vet att det kan vara svårare att hålla regnbågsflaggan högt på mindre orter där alla känner alla, säger Oscar Ohlis, ordförande för Regnbågsankan.

Ohlis framhåller att Regnbågsankans mål är att ha så mycket lokal verksamhet som möjligt, till exempel gör man skolbesök på olika orter, men att föreningens resurser är begränsade, både när det gäller pengar och personer.

– Regnbågsankan är aktivast där det finns personer som kan driva verksamheten och de aktivaste finns i Helsingfors för tillfället.

Unga i fokus

Melanie Orenius påpekar att det skulle vara bra om det ordnades verksamhet för HBTIQ-personer i Västnyland. På det här sättet skulle det vara lättare för människor att komma ut med sin sexualitet.

Enligt henne är läget för HBTIQ-personer i Finland både bra och dåligt.

– Det är bättre än i Ryssland, men inte närapå lika bra som till exempel i Sverige och Norge. Vissa undrar varför det är ett sådant hallå kring HBTIQ-frågor i dag, men så länge lagen inte är jämlik är samhället inte det heller.

Blir Orenius vald till Miss Gay Finland 2014 tänker hon göra ett stort hallå och sprida information om varför tävlingen ordnas.

– Jag skulle vilja jobba med unga i skolor, åka omkring till mindre orter upp i landet men också i Västnyland och prata med unga om HBTIQ-frågor.