Fyrtio parhus med efterkrigscharm
En säregen efterkrigscharm präglar Stålbacken i Åminnefors - bostadsområdet med 40 likadana parhus. Där pågår en ständig aktivitet: Bostäder renoveras, väggar målas, terrasser byggs - och precis som förr kan man simma i ån.
– Jag stortrivs här - det är helt underbart!
Det råder ingen tvekan om att Maj-Len Sulén och Stålbacka har funnit varandra.
Hon flyttade från Esbo till Åminnefors för endast några år sedan men har redan satt sin egen prägel på hushalvan på Stålvägen.
Både bostaden och trädgården har rustats upp med ett personligt och kreativt grepp.
I källarrummet som nås från den nybyggda terrassen på gårdssidan har hon inrett en verkstad där gamla möbler och gamla fönster får nytt liv.
– Att ha en egen verkstad är det allra bästa, säger Maj-Len Sulén som inte bara är duktig med händerna utan också har studerat inredning.
Återvinning är ett honnörsord och märks bland annat i köksinredningen.
– Vedspisen blev jag genast förälskad i, säger hon och slänger in några klabbar som sprider skön värme.
1938 är årtalet som står skrivet på spisen.
Ser potentialen
Maj-Len Sulén hör till de inflyttade som ser områdets potential: De lummiga stora trädgårdarna och utsikten som åtminstone från husen högre upp i backen är strålande.
Ån som slingrar på nedre sidan om Åminnevägen innebär inte bara en vacker vy och badstrand utan sprider också ett sällsamt lugn över området.
– Det tog en tid innan jag vågade börja simma i ån, men numera hör det till mina stora nöjen under varma sommardagar.
Kopplingen tydlig
Ämnesvägen, Trådvägen, Valsvägen och Järnvägen är vägnamn som så tydligt skvallrar om Stålbackas koppling till industrierna i Åminnefors.
Det var Fiskars som med början 1937 lät uppföra de 40 parhusen för anställda - och även enfamiljsvillorna högst upp på backen där tjänstemännen bodde.
På 1960-talet köptes många av husen av invånarna, och utförsäljningen fortsatte. Numera är alla husen privatägda.
Men området är fortfarande inte planlagt. De smala gatorna och vägarna administreras av ett väglag.
Såg kritiskt ut
Efter att valsverket i Åminnefors stängde 1996 var det många som flyttade bort från Stålbacken. I slutet av 1990-talet såg det illa ut för en del av husen.
Per Erik Holmberg har bott på området sedan 1949. Hans pappa var en av de första som köpte en parhushalva på 1960-talet. Många följde efter.
Holmberg är glad över den utveckling som pågår just nu på Stålbacka.
– Vi var riktigt oroliga då för femton år sen. Det fanns hus där taken läckte. Men sen slog det om.
År 1999 var alla husen sålda, också de som länge fungerat som hyreshus och var i sämst skick.
När Holmberg använder ordet "vi" syftar han på sig själv och Per-Olof Blomqvist - den numera bortgångna teknikern och lokalhistorikern som även skrev Åminnefors bruks historia.
Få urinvånare kvar
Ännu finns det kvar av ursprungsinvånarna i Stålbacken - invånare som jobbat på martinverket eller valsverket i Åminnefors - men de är inte många.
– Några finns det kvar, men de flesta är inflyttade.
En del av hushalvorna används också som fritidsbostäder: Golfbanan Nordcenter ligger inte långt ifrån och natursköna Pojo har också mycket andra nöjen att bjuda på.
Men framför allt har hushalvorna sålts för året runt boende till personer som moderniserat bostäderna. Också en del barnfamiljer har flyttat in, men i förhållande till mängden bostäder är de inte många.
Händer mycket
– Här händer ganska mycket nu, det renoveras och målas. Trädgårdarna ser fina ut på sommaren, det är välskött på de flesta ställen men undantag finns, säger Holmberg.
Varje hushalva består av två rum och kök samt en liten veranda på marknivå. I övre våningen finns åtminstone ett vindsrum, men i en del av bostäderna är vindsvåningen fullt utbyggd och vindstrappan breddad.
Variation gäller också ifråga om källarvåningen.
– När pappa köpte på 1960-talet var det första han gjorde att gräva ut källaren. De flesta har gjort så, men i en del hus finns det bara en vedkällare medan andra har en hel källarvåning med olika utrymmen.
Beroende av grannen
Bland annat Holmbergs hus och två av grannhusen på samma gata har också splitternya tak.
Det gäller att komma överens med grannen och satsa på fasadrenoveringar tillsammans, påpekar Holmberg.
Men alltid lyckas det inte. Det finns också exempel på hus där ägarna till samma parhus haft olika viljor och möjligheter. Det kan resultera i att endast halva taket är förnyat.
Eftersom var och en äger sin tomthalva kan också gårdarna se ganska olika ut.
Mix av standard
Ifråga om standard och stil råder en skön mix. Det finns allt från ursprungliga inredningar till helt ombyggda bostäder - snyggt eller mindre snyggt är en fråga om smak.
I vissa fall har parhushalvorna också förenats till ett enfamiljshus.
Under årens lopp har parhushalvorna sålts till ganska varierande priser beroende på vilka renoveringar som gjorts i huset.
Ibland har det begärda priset legat så lågt som 65 000 euro, men för det mesta på båda sidorna om 115 000 euro.
För tillfället finns minst tre bostäder till salu. Den billigaste på 68 kvadratmeter har ett begärt pris på 59 000 euro och den dyraste är ett helt hus med 9 rum på 250 kvadratmeter och begärt pris 238 000 euro.
Däremellan ligger en parhushalva på 75 kvadratmeter och begärt pris 115 000 euro.
- Det var Fiskarsbolaget som lät bygga de 40 parhusen.
- De sju första husen blev klara vid årsskiftet 1937-1938.
- Läkarmottagning, mjölkbutik och köttbutik öppnades 1939.
- Stålbacka blev klart 1946 och bestod då av 37 parhus (några hus kom till 1949).
- På 1960-talet började familjerna köpa sina hus av bolaget och numera är alla privatägda.