Internerade i krigets skugga
Mellan november 1945 och mars 1946 satt 300 tyska och ungerska medborgare samt deras familjer internerade på Knipnäs sjukhus i Ekenäs. I dag, nästan 70 år senare, kan de äntligen få upprättelse för det statliga beslut som kostade dem både frihet och egendom.
I slutet av september 1944 interneras Gunvor Brettschneiders pappa av den finska staten i ett läger för tyska och ungerska medborgare i Ois utanför Riihimäki. Brettschneiders pappa har flyttat till Finland från Tyskland 1920 och hör därför till de i Finland bosatta tyska och ungerska medborgare som enligt fredsfördraget med Sovjetunionen ska interneras. Familjen Brettschneider har nyligen överlevt ett brinnande krig, nu följer nästa slag.
– Familjerna, de finländska fruarna och barnen, behövde däremot inte interneras, säger Brettschneider, i dag SFP-politiker bosatt i Helsingfors.
Men det beslutet står inte fast länge.
– Fyra veckor senare kom beskedet att vi också skulle interneras.
Flytt till Ekenäs
Brettschneider, då tio år, hennes två äldre systrar och hennes mamma förs därför också till Ois. Där sitter familjen mellan oktober 1944 och november 1945. Sedan förs de till nästa läger, Knipnäs i Ekenäs.
– Det blev för dyrt för staten att ha flera läger, tillgången till mat minskade, säger Brettschneider.
Samma öde går Rolf Altner, i dag Ekenäsbo, och hans familj till mötes. Altners pappa är tysk och interneras i Lembois utanför Tammerfors. Snart följer mamman, systern och Altner själv, då nio månader gammal, efter.
– Det var värre för mamma, pappa och syrran som begrep mera. Jag var gladeligen ovetande, säger Altner.
Förlorad barndom
I Ekenäs interneras familjerna, runt 300 personer, i Knipnäs sjukhus, omgivna av beväpnade vakter och höga stängsel. Även om flera familjer måste bo tillsammans i patientsalarna har familjen Brettschneider tur.
- Totalt fanns nio interneringsläger för runt 470 internerade i södra Finland 1944-1947.
- Karantänlägret i Hangö som VN skrev om 21.3.2014 var ett av lägren. Där samlades människor som återvände från utlandet eller lämnade Finland efter kriget.
- Även i Skuru fanns ett läger fram till 1945.
-
Läs mer om interneringen i Finland 1944-1947 och jakten på sanningen bakom orsakerna till den:
Niklas Jensen-Eriksen: Saksan ja Unkarin kansalaisten sekä heidän suomalaisten puolisoidensa internointi 1944–1947.
Mikko Määttälä: Vihollisina vangitut. Internointileirit neuvostosuhteiden välikappaleina 1944-1947.
– Vi systrar fick ett eget rum i personalvåningen med föräldrarna mittemot i korridoren.
Trots det är varken rummen eller omgivningen gemytlig.
– Det jag minns är hur ofantligt mycket vägglöss det fanns. Varje kväll plockade pappa ner löss i en tändsticksask. På morgonen fanns de överallt igen, säger Brettschneider.
Dessutom finns det inga som helst aktiviteter i Ekenäs.
– Ois var ett stort område med flera byggnader och lite skog där vi barn kunde vara ute och leka. I Knipnäs fanns ingenting. Det var trist och långtråkigt, säger Brettschneider.
Psykiskt ansträngande
Även för de vuxna blir tillvaron i Ekenäs svår. Brettschneider minns att många pinades av psykisk ohälsa på grund av interneringen.
– Där förekom en hel del nervsammanbrott. Dessutom uppkom en hel del konflikter. Då de internerade kom från olika läger uppstod aldrig någon gemenskap.
Att de inte fick höra något om hur länge de måste sitta inspärrade väckte även farhågor om deportering.
– Den rädslan var hela tiden överhängande. Redan då vi flyttades från Ois med specialtåg mitt i natten var alla övertygade om att vi skulle till Hangö och skeppas till Tyskland eller Sovjet, säger Brettschneider.
Altner har inga egna minnen men har förstått att rädslan var stor.
– Man var ju rädd för att skickas till Sibirien.
I övrigt har Altner en bild av att tiden i lägren gick någorlunda smärtfritt med tanke på läget ute i Europa.
– De finländska fångvaktarna var i alla fall välvilligt inställda.
Vad Brettschneider minns var förhållandena ändå svåra.
– Vissa barn fick faktiskt bo utanför lägret eftersom maten var så undermålig att de blev i dåligt skick. Man ville förstås undvika dödsfall i lägret.
Därtill censurerades posten, man riskerade ständigt att bli angiven som fascist och de internerade påtvingades rysk propaganda. Till de positiva stunderna hörde att de internerade själva startade en skola för de små.
– Det var den enda organiserade sysselsättningen för oss, säger Brettschneider.
Fria men fattiga
I slutet av mars 1946 frigavs de internerade i Knipnäs slutligen. Orsaken går att läsa i VN den 19 mars 1946: "På framställning av inrikesministeriet har de allierades kontrollkommission samtyckt att frige de internerade".
Även om VN kunde berätta "hur dansen pågick för fullt och glädjen stod högt i tak" på kvällen den 18 mars var lidandet knappast över för de befriade.
– Allas egendom konfiskerades. Den överfördes till Sovjetunionen som betalning för Tysklands krigsskadestånd, även om Tyskland som land var befriat från att betala, säger Brettschneider.
Den episoden, någon gång runt 1948, minns även Altner.
– Det var förskräckligt. En vacker dag ringde det på dörren. Jag fick öppna. In klev en utlänning i mörk kostym och två välvuxna finnar. Nästa stund börjar de bära ut saker på order av den kostymklädde som visar sig vara sovjetmedborgare.
Dessutom konfiskerades pappans bankkonto.
– Han blev luspank. Tänk dig att tvingas börja om med ingenting kvar som femtioåring.
Även utan det var vägen tillbaka in i samhället besvärlig.
– Vi hade det lika svårt som alla andra under kriget, sen straffades vi ännu och kastades utblottade ut i kaotiska förhållanden under efterkrigstiden utan hem och utan pengar, säger Brettschneider.
Inget krav från Sovjet
Sedan dess har de internerade dessutom levt med en villfarelse om varför hela familjer internerades. Ända till 2003 och en tv-dokumentär av journalisten Mikko Määttälä trodde de att interneringen av även kvinnor och barn var en del av fredsavtalet med Sovjet. Så var inte fallet.
– Beslutet hade fattats av riksdagens utrikesutskott. Antalet tyskar och ungrare som påträffades när interneringen verkställdes var färre än det antal man uppgivit för kontrollkommissionen, säger Brettschneider.
För att fylla "kvoten" beslöt man därför att även internera deras familjer.
– Det var en chock för oss alla. För dem som undrade varför småbarn placerades bakom taggtråd i sitt eget land hade jag under alla år förklarat att det berodde på kraven från Sovjet.
Då en del av de internerade samlades för att se Määttäläs dokumentär för tio år sedan inledde de därför arbetet för upprättelse. Sedan dess har fyra av dem, bland dem Brettschneider, drivit arbetet.
"Ingenting hände"
Men processen har under de tio år som gått mött många motgångar. Först i dag ser det ljusare ut. Ännu i maj ska ett lagförslag om ersättning förhoppningsvis behandlas i riksdagen. Målet är en närmast symbolisk ersättning.
Brettschneider tycker det är oacceptabelt att processen tagit så lång tid. Redan 2008 tillsattes en arbetsgrupp av staten.
– Det ledde till ett lagförslag men det begravdes och ingenting hände.
Då Brettschneider tog kontakt, vilket hon gjort med alla statsministrar och flera riksdagsledamöter sedan tidigt 2000-tal, visade det sig att förslaget bollats fram och tillbaka.
– Ingen vill ta ansvar. I dag är redan en del av dem som samlades 2003 borta.
Glöm inte
Från början hoppades de internerade dessutom på att även få ett erkännande från staten och rehabilitering på samma grunder som krigsveteraner och den civilbefolkning som utsattes svårt vid östgränsen. Det visade sig vara omöjligt.
– Det var vi tvungna att lämna bort vid ett tidigt skede, säger Brettschneider.
Altner ser inte pengarna som avgörande. Han skulle hellre se en ursäkt.
– Jag tycker man skulle kunna strunta i de några tusen vi kanske får. Staten borde i stället be om ursäkt och säga att de gjorde ett misstag.
Brettschneider hoppas att interneringstiden i alla fall slutar sopas under mattan.
– Vi själva glömde inte men talade heller inte om det. Någon berättade att deras mamma närmast förbjöd dem att tala om var de varit.
Att få känner till interneringslägren visar vilken otrevlig parentes interneringen både medvetet och omedvetet blev i Finland. Lägret i Ekenäs är fortfarande okänt.
– Få människor vet om det. Inte heller i Ekenäs, inte ens på den tiden, kände man till det.
Traumat försvinner heller inte på länge. Brettschneider har bland annat varit i kontakt med en kvinna som föddes sex veckor efter att hennes mamma internerades. Hennes tyska pappa dog under kriget. Efteråt har hon levt med mammans minnen och utan att kunna prata om sin biologiska pappa.
– Det finns fortfarande en andra generation som måste leva med sådana minnen.