Konsten som vägrar lämna väggarna
Gråa väggar fylls med stora färggranna bokstäver som snart tas bort. Nya målningar dyker upp och mönstret upprepar sig år efter år. Målare kommer och går, men graffitin består.
Trots att graffitin är väldigt urban har den i årtionden sträckt ut sig hela vägen från Helsingfors till Hangö. Jag har i många år följt med och dokumenterat konstens, det så kallade klottrets, framfart på väggarna i regionen, främst i Raseborg.
De flesta av målningarna i detta reportage finns inte längre. Och de som finns är snart borta.
Men detta så kallade fjärde element inom hiphopkulturen är sannerligen envist. Ett exempel på det är riksvägens brofundament vid Malmkulla i Karis. I minst 20 år har där funnits graffiti.
En dag för några år sedan var väggen plötsligt grå och tom. Bara några veckor senare syntes plötsligt någonting färggrant i ögonvrån då jag körde förbi.
En sol strålade från bakgrunden av en ny målning i olika nyanser av lila. Någon som använde Omen som signatur hade varit i farten och fått sitt namn på fasaden.
Ett typiskt målningsobjekt
Följande gång väggen “buffades" (graffitin togs bort) fick det gråa regera en ovanligt lång period. Graffitiscenen i Raseborg verkade död.
Men med en målning på 15 gånger 2 meter var den på just denna vägg tillbaka med besked i fjol. KMN crew hade varit i farten med ett verk som stilmässigt är ganska typiskt för den västnyländska graffitiscenen.
Det var enkla och tydliga bokstäver som ändå hade en personlig touch och en del coola böjningar. Framför allt var den välgjord (under kalla vintern), med flera färger i en skala från blått till gult och snygga så kallade highlights, alltså linjer som målas innanför bokstäverna för att förtydliga bokstäverna och ge en effekt av att de blänker.
Numera finns endast en lite mindre och enklare KMN-målning på väggen. Det är typiskt: strax efter att en målning tagits bort dyker en ny, mindre välgjord upp som en slags revansch. En snabb kvittering som säger "den fina målningen buffade ni helt i onödan".
Flera stilar
Den västnyländska graffitiscenen kan ändå inte sägas ha en dominerande stilriktning. Tydliga bokstäver och utformningar som andas oldschool (stilar från graffitins tidiga år) har varit vanligast, men även riktigt experimentella verk har dykt upp, och försiktiga försök till wildstyle.
Enligt graffitiforskaren Staffan Jacobson är wildstyle graffitins största bidrag till konsthistorien. I sin doktorsavhandling Den spraymålade bilden skriver han: “Med wildstyle menar man en ornamenterande, svårtydd textning som har en intensiv rytmisk och dynamisk effekt."
Det här är konst som så gott som aldrig recenseras eller hittar in till etablerade gallerier. Ändå är den synligast. Den tar, utan lov, plats i det offentliga rummet. Diskussionerna handlar, förståeligt nog, oftast om politik och ekonomi.
Olika uppfattningar
Att själva konsten sällan står i fokus är inte konstigt när så många andra frågor pockar på. Vad får "writers" att riskera hårda straff för att göra konstverk som främst bespottas och kostar både dem själva och samhället pengar?
Till en början blir jag besviken när ingen av de nu aktiva målarna jag lyckas nå via mellankontakter ställer upp på intervju. Samtidigt kan det vara bra att inte låta en röst tala för en hel kultur. Litteraturen i ämnet talar sitt tydliga språk: Det finns lika många uppfattningar om graffitin som det finns målare.
Någon gör det för spänningen och adrenalinet, någon avfärdar allt sådant och målar lika gärna på lagliga väggar. Någon flirtar med destruktivitet och punkattityd, någon fördjupar sig i de konstnärliga elementen, någon i de politiska aspekterna.
En viss skepsis mot media verkar allmänt förekommande. Många målare beskyller media för att förstärka myten om att “writers" målar av illvilja, och andra negativa stereotyper.
“Vi ser inte på det vi gör som vandalism, vi river inte byggnader utan bygger vidare på dem" säger graffitimålaren och journalisten Tarik Saleh i förordet till den svenska graffitibibeln Dom kallar oss klottrare (av Malcolm Jacobson).
Tåg i Hangö, väggar i Raseborg
Graffitins förekomst i regionen har gått i vågor. Speciellt i slutet av 90-talet var gänget KRS klart störst och synligast i Karis. Alla som åkte tåg mot Helsingfors fick syn på deras verk. Hangö är ett kapitel för sig på grund av godstågens ändstation. Hela tågmålandet förtjänar ett särskilt kapitel. På grund av tågen har graffitin varit mer konstant i Hangö, som därför lockar även utsocknes målare. Godstågen får fortsättningsvis nya målningar titt som tätt.
I Ekenäs var åren runt millennieskiftet sällsynt färggranna. En promenad längs gång- och cykelvägen förbi Tammets fabrik var som ett besök på en konstutställning. Runt 20 målningar, så kallade masterpieces, trängdes då på betongväggen.
En del målades över, vilket är tecken på det inslag av tävling som finns i kulturen. Det gäller att synas mycket, och mest hela tiden. Det i kombination med spänning och adrenalin gör att flera målare beskriver ett beroendeframkallande. Målandet kan vara en drog med allvarliga ekonomiska och sociala bieffekter eftersom det inte är allmänt accepterat.
Samtidigt finns graffitistilar numera överallt: på kläder, affischer, i tv-spel och reklamer. Den har införlivats i konventionell populärkultur.
Kontrasten är ibland absurd.
- Ordets ursprung: Pluralis av italienskans graffito som betyder ristning. Ytterst härstammar termen från grekiskans gra´phō som betyder skriva.
- Syftar på: Text, ibland med samband med bilder, som i konstnärligt syfte uppförts på ytor i det offentliga rummet eller på annans egendom av privatpersoner för att dekorera eller för att uttrycka åsikter och känslor.
- Kallas också: Sprejkonst (en benämning på graffiti som konstform).
Mot privat egendom
Den politiska rapparen Promoe slår i graffitilåten Freedom Fighters fast att konstformen i grund och botten handlar om frågan om privat egendom.
Det är ändå allt annat än uppenbart vad olaglig graffiti som handling står för. Att allt tillhör alla? Anarki, kommunism, eller bara en protest mot att det kommersiella äter upp för stora delar av det offentliga rummet?
Det finns som sagt lika många svar som målare, och många bryr sig inte ett skvatt om diskussioner av akademisk karaktär.
De bara målar. Kanske för kicken, kanske för respekten som kan fås av andra med samma passion, kanske för att kreativiteten kallar på en konstform som denna med stora ytor i ett offentligt rum. Verket är direkt utställt till allmänt beskådande.
"Bombing" irriterar folk
“För vissa är det konst, för andra är det en plåga" sägs i den kultförklarade filmen Style Wars från 1982. Det gäller än i dag.
Tags, som målarnas signaturer kallas, och fenomenet bombing (att skriva sin tag ett flertal gånger) brukar förståeligt nog väcka mest ont blod. Det är bara snabbt dragna ord på platser där de inte är välkomna. Liktydigt med klotter, tycker många, jämförbart med då någon har skrivit en svordom eller ritat genitalier.
Ur en graffitimålares perspektiv är skillnaden däremot enorm. En tag är i regel långt ifrån godtyckligt utformad. Den ska vara snygg och personlig. Otaliga attitydfulla fonter har uppstått till följd av att målare utvecklat sina signaturer.
Att konstformen däremot kallas klotter råder ingen tvekan om. Att så är fallet står till och med i Nationalencyklopedin.
- Writer: Ord för målarna som på sätt och vis skriver då de gör sina tags, throw-ups och masterpieces.
- Tag: En målarens signatur och ofta motiv till graffitimålningar. Graffitimålningarna utvecklades från tags i New York på 1970-talet. Nu för tiden är det även vanligt med affischer, spraymallar, klistermärken, och flera andra alternativ till att bara skriva en tag med tusch.
- Throw-up: Handlar inte om att kräkas även om många gillar dem lika mycket som magsjuka. Throw-ups är snabbt målade bokstavskonturer, ibland fyllda. En mellanform mellan tags och målningar.
- Masterpiece: En komplett målning med text, skuggor, bakgrund, konturer. En helhet helt enkelt, ofta kallad bara piece.
- Crew: Målare förenas ofta i gäng, löst sammanhållna grupper som kallas för crew (engelska ordet för besättning).
- Buffa: Betyder att ta bort graffitimålningar.
Allt sprejat är inte graffiti
Det finns all anledning att minnas att alla inristningar och allt som skrivs eller sprejas på väggar inte är graffiti.
För ganska exakt ett år sedan sprejade någon hakkors på en skolvägg i Helsingfors, på fönstret till årskurs två. Den avskyvärda skadegörelsen gav upphov till flera insändare i Hufvudstadsbladet. En lärare fördömde “olaglig graffiti".
Men någon graffiti var det inte fråga om. På tal om det finns det sedan länge en bit ifrån brofundamentet i Karis hakkors klottrade på två ställen. De verkar inte vara lika viktiga att ta bort.
En skuggsida
När finns det då en konstnärlig ambition med i bilden? Svaret är inte alltid givet när man ska skilja konst från klotter.
Graffitikulturen har också visat upp en destruktiv sida som blivit en självförvållad stämpel. Det mest kända exemplet i Norden är de svenska graffitifilmerna Area 08 där tågvagnar vandaliseras till oigenkännlighet.
Den rena vandalismen är ofta en hämnd för att målningar tagits bort. Vandalismen leder i sin tur till hårdare tag mot graffitin, vilket ger flera hämndaktioner. Utvecklingen går i en riktning som ingen är nöjd med.
En ny sida
Utvecklingen går också i en annan riktning som blandar graffiti med aktivism och andra konstformer. Den svenska graffitikonstnären Akay och den brittiska Banksy är ypperliga exempel på detta.
Gatukonst med finess har än så länge med några små undantag lyst med sin frånvaro i Västnyland. Lite stickgraffiti på lyktstolparna vid resecentret i Ekenäs och röda hjärtan uppklistrade på de mest oväntade ställen är två undantag.
“Hjärtat står för kärlek, hur kan någon ha någonting emot det?" har yppats i debatten. Jag har också hört en kommentar ur en annan synvinkel. En vaktmästare med uppdrag att få loss dessa hjärtan bjöd på en rad svordomar och förbannelser över “ligisten".
Uppfattningar om vilka dessa "ligister" är kommer ofta på skam när sanningen kommer fram. Det kan vara de man minst anar som rycker ut beväpnade med kannor.
Ser man till dem som under de senaste åren åkt fast här i Västnyland handlar det i varje fall främst om tonåringar och unga vuxna som sedan lagt av, till följd av alla böter.
Det finns förstås undantag som bekräftar regeln och nya unga målare har tagit över. Som fenomen förefaller graffitin vara omutbar. Det gäller i vår region och det gäller globalt. Endast i enstaka diktaturer är graffitin helt död.