Gravgrävandet sitter i generna
Släkten Korander har ett speciellt värv. I tre hundra år har generation efter generation tänt ljus, ringt i kyrkklockor och grävt gravar.
Det tar ungefär fem timmar för Per-Olof Korander att gräva en grav. Han är en av de få som fortfarande gör arbetet med spade och armkraft, men så sitter rörelsen också inbäddad i hans gener. Ända sedan 1700-talet har Per-Olofs släkt jobbat som församlingsmästare och i dag är både han och hans syster Ingeborg Korander i branschen.
Till och med deras efternamn hänger ihop med uppgiften.
– Vi hette först Abrahamsson. På 1700-talet började en Abraham Abrahamsson vid Sjundeå församling och då han blev gammal tog hans son över, berättar Per-Olof.
På den här tiden var det inte alls ovanligt att människor bytte till ett efternamn som gav en fingervisning om vad de jobbade med. Namnet Korander är ett påhitt av den dåvarande kyrkoherden i Sjundeå, en sammanslagning av "kor" – det område i kyrkan där altaret finns – och "andar".
– Vi var korandar, andar som tog hand om kor-området, säger Per-Olof.
Förste utbrytare
Sedan dess har släkten värnat om Sjundeå kyrka och den omkringliggande kyrkogården. Per-Olof är den första av dem som tjänstgör inom en annan församling än Sjundeå. Han ansvarar för Degerby kyrka och kallar sig skämtsamt "förste utbrytare".
Att en uppgift går i arv i så många släktled är anmärkningsvärt. Per-Olof filosoferar kring hur det har gått till.
– Jag tror att våra förfäder var intresserade av sina jobb, de var väldigt engagerade. Barnen tittade på, de tyckte det var spännande och kom med av bara farten.
– Vi har vuxit upp med det, säger Ingeborg Korander.
Jobbet som församlingsmästare är mer än bara ett jobb för släkten Koranders medlemmar. Det är ett livslångt värv som är förknippat med oerhörd stolthet. Ingeborg berättar att deras far Bror Eugen fortfarande kan fråga hur det står till på kyrkogården. Men några släktträffar där alla sitter och diskuterar bästa sättet att tända ljus eller diska dopfunten förekommer inte.
– Inte pratar vi så mycket jobb, det är så normalt för oss, säger Ingeborg.
Som att komma hem
Både hon och Per-Olof är trädgårdsmästare till utbildningen och har studerat på Överby. Men medan Per-Olof har jobbat som församlingsmästare i tre decennier, är Ingeborg relativt ny i uppgiften. Hon började för fyra år sedan. Innan dess har hon varit privatföretagare och jobbat på Olssons plantskola i Esbo i tio år.
När hon såg en annons i Kyrkpressen skickade hon i väg en ansökan och fick jobbet efter två intervjuer. Processen var med andra ord inte lika lätt som förr när sonen fasades in i yrket av sin far.
Men då hon steg in i Sjundeå kyrka kändes det som att komma hem.
Bästa och sämsta: människorna
Självständigheten är det bästa med jobbet enligt Ingeborg.
– Om man sköter sitt får man jobba i lugn och ro.
Per-Olof sitter tyst. Han har haft sina duster med kyrkoherde Torsten Sandell, som åkte i väg för att missionera i Turkiet och ersattes av Tom Sjöblom härom veckan.
Deras starka viljor gick inte alltid ihop.
– Det bästa och det allra värsta med jobbet är människorna, säger Per-Olof.
Vill du utveckla det?
– Det är ganska perfekt sagt så.
"Man hittar allt möjligt"
Arbetsrutinerna ser aningen olika ut i Sjundeå och Degerby. I Sjundeå är allt mer maskinellt, medan Per-Olof både ringer i kyrkklockan för hand och gräver gravarna med spade.
– Man hittar allt möjligt, säger han korthugget.
I Sverige skapade tv-programmet Uppdrag granskning rabalder när de avslöjade att man krossade kistlocken med grävmaskinsskopan då graven fylls igen, bara timmar efter att begravningsföljet har tagit ett sista farväl. Syftet var att undvika att en grop bildades i mullen när locken ruttnade och säckade ihop.
Något liknande förekommer varken i Sjundeå eller i Ingå församling, bedyrar Koranders.
– Nej, det är ju äckligt! Kroppen ska få vila i lugn och ro, utbrister Per-Olof.
Kändisbröllop och vita duvor
En församlingsmästare har tystnadsplikt. Den omfattar inte bara hemskheter som luckras upp när man gräver nya gravar, utan också vilka som ordnar förrättningar i kyrkan.
– Det är många kändisar som väljer att gifta sig i Sjundeå kyrka, säger Ingeborg.
Som församlingsmästare har hon fått avstyra flera galna påhitt i samband med vigslar.
– Det var en svärmor som vill släppa lös två duvor i kyrkan för att symbolisera parets kärlek. Vem skulle ta ut dem sen? frågar Ingeborg med en suck.
– En annan gång var det en brud som ville ha levande ljus längs hela gången upp till altaret – och så hade hon en jättebred klänning.
Långa dagar
Något som är gemensamt för Degerby och Sjundeå är de flexibla arbetstiderna. Ibland kan en begravning, ett dop och en vigsel trängas på samma lördag.
– Det kan bli väldigt långa dagar. Och på söndagar är det mässor. Sedan kan det vara en konsert. Vissa dagar kommer jag till jobbet klockan sju och åker hem elva, säger Per-Olof.
Men när sommaren kommer är det värt allt slit, tycker han.
– Då livar allt upp sig. Då kommer det sommarjobbare och man blir genast tjugo år yngre. Man klipper gräs, vattnar och krattar.
Nästa församlingsmästare?
Allt det här är sådant som deras förfäder inte behövde befatta sig med i lika stor utsträckning. De arbetade i huvudsak inom själva kyrkbyggnaden, säger Per-Olof.
– Jag har inte intervjuat dem, men vad jag har förstått gjorde Abraham Abrahamsson inget sådant. Det fanns inget utearbete. Bara de rikaste människorna fick gravar och det var ungefär en kulle med ett kors. Min pappa var den första som hade en gräsklippare. Den var blå. Motorn var en Briggs & Stratton.
Men framtiden då? Kommer det att bli en Korander som axlar manteln den dagen Per-Olof och Ingeborg går i pension? Hoppet lever. Per-Olof har inga barn men Ingeborg har två och åtminstone ett av dem, Jenni, visar potential.
– Hon jobbade här i Degerby förra sommaren och var mycket aktiv, berömmer Per-Olof.