Ett åk som ändrade livet
Tony Fagerholm har åkt slalom ända sedan han var riktigt liten. Så det var ingen nybörjare som råkade ut för en olycka i slalombacken i Meriteijo den där februarisöndagen för åtta år sedan. Nej, det var en då 29-årig tvåbarnsfar och företagare i elbranschen, som fick sitt liv att gå i helt andra banor än planerat. Men det visste han inte i den stunden.
Tillsammans med familjen, sin bror och några bekanta tillbringade Tony Fagerholm söndagen i skidbacken, som så många gånger förr. De andra hade slutat men Tony och brodern ville ännu göra ett sista åk. Tony åkte i backens hopp, under den fanns oväntat en grop som gjorde att han landade fel och föll. Skidorna tvärstannade, bindningarna släppte och slalomåkaren blev liggande på marken.
– När jag skulle stiga upp gick det inte, hur jag än försökte. Sedan kom man efter mig med snöskoter och så ringdes det efter ambulans. Första hjälpgruppen i Meriteijo var märkligt ointresserad av det hela och det var en man i vårt gäng, som nyligen hade gått en första hjälpkurs, som visste att slalomkängorna skulle kläs av, säger Tony.
Redan i Meriteijo råkade han ut för en värkchock och hade svårt att hållas vaken. Ambulansen skulle ha kört olycksoffret till Salo, men makarna ville att destinationen skulle vara Ekenäs, så att Tony skulle kunna prata svenska och för att det skulle vara kort väg för familjen att hälsa på.
Halvt i chock
Under ambulansfärden ökade värken och ambulanspersonalen fick ge smärtlindrande i flera omgångar, allt medan Tony kämpade för att inte falla i sömn. Hans minnesbilder är suddiga, det som hade skett fick honom halvt i chock.
I Ekenäs röntgades patienten och det konstaterades att ryggen inte var skadad, men att båda hälarna var söndermosade. Fötterna var för uppsvullna för att opereras genast och sedan beslöt man att låta Tölö sjukhus ta hand om fallet.
Där opererades högra foten, som hade hälbenet så söndertrasat att benbitar hade lossnat och klämts in bland senor och muskler. Vänstra foten hade hållits bättre ihop och den ansågs bli bra med gipsning och förbud att stiga på foten.
Efter operationen såg utsikterna lovande ut. Efter fyra månader i rullstol och två månader med kryckor kunde Tony försiktigt återgå till jobbet.
– Jag hade tillsammans med en kompis grundat företaget El-Del två år tidigare och kunde vara med och hjälpa till med ett och annat, säger Tony.
De första tre åren efter olyckan gick hyfsat. I stället för El-Del började Tony 2008 med en ny firma i elinstallationsbranschen, den fick heta Altpower. Ett år senare blev värken i den opererade foten så outhärdlig att en ny operation behövdes. Då skulle alla de skruvar och plattor som hade monterats in tre år tidigare tas bort, man trodde att de låg bakom smärtorna.
– Jag var sjukledig ett par månader och anställde i samband med det en person att sköta företaget, för att det skulle rulla på, säger han.
Bra var det aldrig
Men det gick inte som planerat. Värken försvann inte, det fanns bättre dagar och sämre dagar, men bra var det aldrig. Som värst kunde han inte gå ner för trapporna från övre till nedre våningen i huset, inte heller stiga ut från bilen.
– På hösten 2011 var det så illa att jag måste stanna hemma från jobbet, jag blev bara sämre och sjukskrevs i januari 2012. Jag besökte ortoped, men det var svårt att komma överens om vad som skulle vara bäst att göra. Steloperation var ett alternativ, men vi var inte så positivt inställda till det.
När värken bara ökade, fick det lilla hoppet att en steloperation skulle bota den familjen att gå med på steloperation. Den gjordes i februari 2013. Dessvärre infriades inte löftet om en smärtfri vrist, tvärtom blev läget bara sämre efter operationen.
Det var meningen att en rehabiliteringsplan för Tony skulle göras på Orton, men när han var inbokad i februari 2013 rann det hela ut i sanden för att han inte fick betalningsförbindelse.
I januari 2013 hade 300 dagar av sjukledighet förbrukats och Tonys fall blev en kvistig fråga för Folkpensionsanstalten, arbetskraftsbyrån och försäkringsbolaget.
– I fyra månaders tid från januari till maj var jag helt och hållet utan pengar. Att på egen hand driva sin sak är näst intill omöjligt. Man borde vara jurist för att klara av papperskriget. Efter ett halvt år var jag så arg på FPA att jag inte orkade mera. Man måste fylla i en massa papper för att bevisa att man verkligen är sjuk, fast man redan har läkarintyg på det. Till slut fick min fru ta hand om allt blankettifyllande. Vid det laget hade vi lyckligtvis börjar få hjälp av en kunnig socialarbetare i Raseborg, det betydde mycket.
När sedan beskedet kom i september i fjol att sjukpension har beviljats tidsbundet var det en stor lättnad efter månader i ovisshet. Andra motgångar fanns det ändå tillräckligt av.
Att driva företaget blev en övermäktig uppgift och Tony fattade beslutet att lägga firman på is och uppmanade den anställda att starta eget.
– Det kändes bittert, att jag måste avstå från ett inkört företag med en pålitlig kundkrets. Dem får jag aldrig tillbaka och jag har inget att se fram emot.
Rullstol i dag
I dag sitter Tony Fagerholm i rullstol och han kan gå bara riktigt korta sträckor.
– Från den ena sidan av torget till den andra. Eller från bilen in till en butik och tillbaka. Det sorgliga är att ju mer jag försöker röra på mig, desto mera värk får jag.
Värkmedicinerna gör honom så tossig i huvudet att minnet inte fungerar.
– Från maj till midsommar i fjol har jag inga minnesbilder, jag gick som i dvala, men ändå slapp jag inte värken. Humöret var därefter.
Utan värkmediciner klarar Tony sig inte, han har prövat många olika medicineringar utan att hitta någon som hjälper.
Helt bunden till hemmet vid Baggövägen är Tony inte. Numera har familjen bara en bil och de morgnar det går kör han frun till jobbet och söker henne på eftermiddagen. En god kamrat, som har möjlighet att ställa upp och hjälpa, kör honom ibland till exempel till fysioterapin.
– En del dagar åker vi i hans bil åt olika håll, ser oss omkring och går på kaffe eller mat för att komma ut och träffa folk. Det verkar folk inte förstå. "Där är en som bara lyfter pengar utan att göra något", tycker de. De skulle se mig här hemma, när värken pinar som mest och jag får ligga i säng dagarna i ända.
Ändå finns det glädjeämnen i vardagen. Hela familjen med de 13- och 11-åriga barnen har kunnat göra semesterresor, även utomlands, trots att pappa är i rullstol.
Har du funderat på att ett missöde, som varade några sekunder, hade så ödesdigra följder?
– Nej det har jag inte. Det som hände har hänt och det kan ingen göra något åt. Risker finns det varje dag, så här gick det för mig.