Alla som vill kan samla på konst
Dollartecken flimrar förbi. En fläkt från en adlig överklass, en aristokratins stilkänsla, inte alla förunnad. Enligt kurator Juha-Heikki Tihinen behöver konstsamlandet inte vara så pretentiöst.
– Konst är jättebilligt, säger Pro Artibus kurator Juha-Heikki Tihinen en aning överraskande.
Det finns människor som samlar på konst för att investera. Juha-Heikki Tihinen betonar ändå att ett konstsamlande som på djupet gör skäl för namnet också bör ha andra utgångspunkter.
– Det finns en allmän idé om att den konst man bestämmer sig för att börja samla på gärna får vara sådan som man själv har ett förhållande till.
Det kan handla om stil, tycke och smak eller också bygga på en relation till en enskild konstnär. Tihinen berättar om en konstsamlare som fattade tycke för en viss konstnär redan i fjortonårsåldern. Ännu sextio år senare höll han fast vid samma konstnär. En sådan konstsamling ger en intressant helhetsbild av ett helt livsverk och dess utveckling, vilket kanske inte uppstår om man endast äger enstaka exemplar.
Juha-Heikki Tihinen vill gärna lyfta upp själva konstsamlandet till en mer övergripande nivå som berör samlandet i stort. Själv samlar han i ännu större utsträckning på böcker än konst. Han ifrågasätter den trend som finns där man gärna vill psykologisera samlarens beteende och utifrån samlingen försöka utläsa personlighetsdrag, kanske till och med öppna hemliga dörrar till själslivet.
– Det här är inte samma sak som att identifiera en människa med hjälp av fingeravtryck. I en samling gömmer sig inte hela sanningen, människan är mer komplex än så.
Utgångspunkter
Juha-Heikki Tihinen är genom sin profession satt att förvalta Pro Artibus konstsamling som sammantaget innehåller dryga tusen verk. Dessa finns utplacerade på olika officiella platser av allmännyttig karaktär i hela landet. Enligt honom är det här ett viktigt led i det traditionella konstpedagogiska konceptet.
– Konst kan lugna, det fyller en estetisk funktion. På senare år har man förstått nyttan med att ha djur på hem där äldre ska bo. Konsten kan fylla en liknande funktion.
När det gäller att bygga upp och förvalta en konstsamling som inte är privat ägd gäller andra utgångspunkter än att uttrycka ett personligt särdrag. Det kan handla om att komplettera och infoga konstnärer som anses vara så viktiga att de bara måste finnas representerade. Konstsamlingar av den här storleken och digniteten behöver också ta sikte på framtiden.
– Hur ska man hantera till exempel den tekniska utvecklingen? frågar Tihinen och ger som exempel videokonstverk från 1980-talet vars format blivit föråldrade.
Äga och samla
Tihinen har nyss kommit hem från den stora konstmässan Arco i Madrid. Där samlas mängder av människor. I motsats till liknande evenemang i Finland som oftast lockar en nischad grupp, fanns här många "vanliga" människor representerade.
Vi kommer in på frågeställningar som berör skillnaden mellan Finland och andra länders syn på konst och konstsamlandet. Tihinen har en viss känsla av att man i till exempel Sverige finner det betydligt naturligare att samla på konst.
– I vårt land har man av någon anledning en uppfattning om att det inte får vara för elitistiskt. Man får inte sticka ut, säger han.
Det här står förstås som motvikt till den marginella grupp som också finns, där konsten kanske införskaffas mest som en markör på att man har pengar och kunskap om vad som för stunden är trendigt.
När är en konstsamling färdig?
Juha-Heikki Tihinen hänvisar till en gammal bibliofilvits. När en författare dör brukar man uttala: Now I can have him complete. Nu kan jag få honom komplett.
När det gäller en konstsamling är det förstås upp till samlaren själv att besvara frågan. När är samlingen färdig?
– Några vill aldrig sälja något, andra uppdaterar sina samlingar hela tiden. Samlandet är ett komplext begrepp.
Tihinen gör en jämförelse med Hemulen i Muminböckerna som säger ungefär så här: att äga är tråkigt, men samlandet är spännande. Kanske är det här som magin ligger. Efter ett samtal med Juha-Heikki Tihinen så drabbas man av en plötsligt lust att ge sig ut och botanisera i olika gallerier. Men som han också betonar, är det bra att ha någon helhetsidé först.
När kan man titulera sig konstsamlare? Räcker det med fem tavlor på en vägg?
Nja, Tihinen skulle gärna spetsa till det lite.
– Om man till exempel medvetet lyckats få ihop fem verk med motivet segelbåtar så kan man börja tala om en samling. Om det hänger fem stora konstverk i en liten etta så är det ganska extra och man också där se en medvetenhet som kan definieras som en samling.
I moderna hem
I grunden handlar det om att följa med sin tid. Ju bättre man känner till hela konstfältet, desto bättre kan man välja och vraka bland det utbud som finns. Därför är nutidskonsten så spännande. Men många människor betraktar just vår tids konst som svår. Tihinen tycker tvärtom.
– Charmen med nutidskonsten är att konstnären ofta finns vid liv. Man kan fråga och samtala med dem hur de tänkt kring konstverket. Då är det betydligt svårare att till exempel utröna de hemligheter som flamländska stilleben gömmer för eftervärlden.
Att förstå nutidskonsten är att leva med sin tid, att hantera verkligheten. Tihinen kan ibland förundras över många trendmedvetna människor som gärna bygger och inreder sina hem så modernt som möjligt när det kommer an på möbler eller teknik. Man besöker också teaterpremiärer och köper de nyaste böckerna för att hålla sig a jour med samtiden.
– Men när det kommer an på väggarna nöjer man sig ofta med att hänga upp något från en annan tidsålder, något traditionellt, kanske något man ärvt, säger Tihinen.
Jättebilligt. Det var vad Juha-Heikki Tihinen inledningsvis uttryckte. Han förtydligar.
– Vill man börja samla på konst och har lite pengar kan man gärna börja med grafik. Den är oftast billig. Man behöver heller inte låta sig avskräckas av prislappar som rör sig kring flera hundra- eller tusenlappar. Också här finns alternativa betalningssätt. På många gallerier och tillsammans med konstnärer kan man oftast komma överens om att få betala i rater.
Vad som är mycket eller lite pengar är förstås individuellt.
– Tvåtusen euro är kanske inte så mycket för ett objekt som håller i hundra eller femhundra år, säger Tihinen.
Konst eller soffa?
Själv kommer jag att tänka på vår vita lädersoffa därhemma i liknande prisklass. Den kommer inte att hålla i femhundra år. På väggarna ryms ännu många konstverk. Kanske handlar det i grunden om prioriteringar.
Tihinen vill inte ställa olika sätt att konsumera kultur mot varandra. Men han påminner om att två teaterbiljetter med tillhörande middag kan motsvara ett konstverk på flera hundra euro. De flesta är benägna att betala för det första alternativet, mera sällan för det andra.
– Vissa människor byter bilar hela tiden, kanske varje år. Tänk om man inte skulle byta bil på två år. Man får ganska mycket konst för de pengarna, fortsätter Tihinen.
Bilar och soffor slits ut. Men hur är det med konsten. Är det en säker investering?
– All investering medför en risk, säger Tihinen.
Samtidigt betonar han konstens ojämförliga värde, jämfört med att ha pengar liggande på en bank eller i en investeringsfond.
– Den är närvarande i hemmet hela tiden och skänker glädje och kanske ro. Allt fler har börjat älska konsten.