"Våldet kröp sakta in"
Det började med kärlek, men sedan kom kontrollbehov och psykiskt våld. Sista steget var stryptag.
- När vi träffades var vi jättekära och allting var lyckligt och bra. Men sakta började det psykiska våldet, berättar Linda som i dag lyckats ta sig ur det våldsamma äktenskap som hotade kosta henne livet.
Det var slutligen överlevnadsinstinkten som gav henne insikten att det inte fanns någon annan möjlighet än att lämna hemmet.
När exmannen tog stryptag på henne och hon trodde att han verkligen skulle ta livet av henne vände hon sig till sin pappa.
- Jag visade mina armar och berättade om vad som hänt. Pappa sa att jag aldrig får gå innanför dörrarna till hemmet igen.
Han hjälpte Linda att ordna med tillfälligt boende och hon besökte hemmet bara en gång då hon visste att mannen var borta - endast för att hämta de nödvändigaste sakerna åt barnen och sig själv.
Förminskad
Linda hade inte vågat ta sig ur äktenskapet tidigare. Hon var så nedtryckt, ängslig för vad som skulle hända, kraftlös och rädd att hon uthärdade ända tills dödsrädslan tog överhanden.
- Man tänker alltid att det kanske blir bättre, men sen hamnar man in samma cirkel igen. Han sade att jag är dum i huvudet och trampade ner mitt självförtroende på olika sätt.
Våldet eskalerade efter första barnets födsel.
- Jag minns inte när första slaget kom. Det är något jag har blockerat.
- Jag kände skam för att han slog mig.
Hot mot livet
Sedan tog det fysiska våldet över samtidigt som det psykiska våldet fortsatte. Linda genomlevde allt från slag mot huvudet och att hållas fast vid armarna till hot mot livet och stryptag.
Däremellan undrade mannen om inte Linda förstod hur svårt han har det.
I efterskott har Linda insett att flera personer i hennes omgivning anade vad som försiggick.
- Jag tror nog att de velat hjälpa men kanske varit rädda att det blir värre om de blandar sig i.
Prydlig man
Det äldre barnet var omkring tio år när Linda skildes från mannen. Därpå kom en period av terror per telefon och sms.
- Allt var ju mitt fel. Ännu i dag anser han att han inte har gjort något fel.
Linda beskriver sin exman som en prydlig kostymman som kan föra sig väl. De fick delad vårdnad om barnen, vilket hon senare insåg att var illa.
Barnen behövde hjälp
Linda antog att våldet skulle ta slut då hon själv var ur bilden - hon hade ju trott att det berodde på att mannen hade svårt med henne. Han har visserligen inte utövat fysiskt våld mot barnen, men de har även senare fått uppleva våld i hemmet, nämligen riktat mot pappans nya partner.
Linda berättar att hon först senare insett att barnen visste mera än hon trodde. Hon trodde att de sov när våldet ägde rum, men äldsta flickan har berättat att hon låg i sitt rum och pillade bort tapeten vid sängen när hon hörde ljuden.
Båda barnen har senare också behövt hjälp från barnpsykiatriska mottagningen - en hjälp som Linda är väldigt glad över att de fått.