Snart är flaggan i topp
Fönstren är krossade, brädfodringen är grönmossig – och till råga på allt har någon brutit upp dörren. Men Davatorps storhetstid är långt ifrån över, tror scouterna.
Först kör man längs en slingrande skogsväg.
Snart ser man ett torp som man inte kan göra annat än tycka synd om.
Vindsluckorna hänger sneda, taket sviktar, längs brädfodringen klättrar grön mossa.
Det här är Davatorp, bland scouterna helt enkelt "Davan". Inbäddat bland sjöar och djupa barrskogar på Västerby naturskyddsområde skulle huset vara idealiskt som möteslokal och utgångspunkt i hajker – om det inte var för dess dåliga skick.
– Det ser lite gammalt ut, säger Anton Eklund från scoutkåren Ekenäs skogsvandrare försiktigt.
När vargungeledaren Annika Lundell tittar på byggnaden ser hon mer än bara ett trött ruckel. För henne är Davan förknippad med många fina minnen.
– Jag har varit mycket här, säger Lundell som har varit scout i 22 år.
– Vi har till och med firat en lillajul här för att vi tyckte att det var så mysigt.
En gåva av staden
Nu kan de gyllene åren vara på väg tillbaka.
Huset har tidigare tillhört Raseborgs stad, men i fjol beslöt staden att skänka det till Scouternas understödsförening i Raseborg. Den 26 mars har föreningen vårmöte då medlemmarna troligen kommer att fatta beslut om att ta emot gåvan.
Föreningen har för avsikt att låta rusta upp det förfallna huset. Ordförande Gunnar Klingstedt räknar kallt med att hela kalaset kan gå lös på upp till 100 000 euro, pengar som han hoppas att föreningen kan locka till sig i stödpengar från fonder och stiftelser.
– Du ser det inte för all snö, men taktäckningen är helt förbrukad. Det är bara korta, rostiga plåtar, säger Klingstedt.
Brädfodringen är slut. Fönstren krossade någon i höstas. Och när vi besöker stället den här söndagsmorgonen upptäcker vi att någon har brutit in sig i byggnaden sedan scouterna senast var här.
– Det här kommer jag att polisanmäla, säger Klingstedt och håller i en bit av dörrkarmen som har slitits loss från väggen.
En liten expert
Anna Doepel är en av kårens färskaste medlemmar. Hon tror på det gamla huset.
– Det är andra gången jag är här, men vi har en sommarstuga på Houtskär som är ungefär likadan. Ingen hade varit där på tjugo år, säger Doepel.
– Mamma hittade någon som lagade golvet så att det inte blev så dyrt. Jag tror att också det här huset har en chans att bli bättre utan att det kostar alltför mycket.
Det sista veckoslutet i april har scouterna en talkodag. Då ska de putsa upp byggnaden med gemensamma krafter.
Talkokrafter
Redan det faktum att flera personer i blå scouthalsduk samlas här på en gång innebär ett uppsving för Davan, vars gästbok är sorgligt tom. De sexton sängplatserna ser inte ut att ha blivit använda på åratal. På spisplattorna i köket ligger ett fint lager damm.
– Det har stått tomt, säger Gunnar Klingstedt och bläddrar i gästboken.
Det här tror han ändå att kommer att förändras. Såväl Grannkåren Scoutgossarna från Karis som Fiskarskåren Polaris har uttryckt intresse för att låna byggnaden efter att de fick höra om stadens gåva.
Eld och skog
Av Davans utseende att döma ser det ut som att en natt här skulle innebära skallrande tänder och rimfrost i ögonvrån. Så är inte fallet, menar Annika Lundell.
– Här finns el, man får nog det varmt. Men man måste komma och sätta på värmen i förväg. Man får också börja med att städa. Här finns alltid mycket mösskit. Det är lite av en hälsorisk.
Men vad är lite mösskit i utbyte mot frihet, resonerar hon. Scouterna ordnar till vardags sina möten i Uncan i Ekenäs och i jämförelse med den begränsade tillvaron är det här paradiset.
– Här är vi friare. Här kan vi göra upp eld, säger Lundell.
För att fira Davatorps nya början ska kårchef Emilia Eriksson och Anton Eklund hissa flaggan i topp. Knuten som inte har varit uppe på länge är frusen. Men efter en stunds scoutmässigt snällt svärande reser den finska flaggan sig mot himlen medan kårmedlemmarna gör honnör.
– Äntligen kan vi öva flagghissning, säger Lundell glatt.
– Det finns en flaggstång vid Uncan också, men jag tror inte att de skulle bli speciellt glada om vi hissade den upp och ner hela tiden.
Men det allra bästa? Skogen.
– Här är riktig skog. I Ekenäs har vi bara den lilla på åsen. Det är inte riktigt samma sak, säger kårchef Eriksson.