Lasse Garoff.

Du har ingen rätt till din åsikt

Det gick lite gymnasiestämning i debatten i förra veckan när ärkebiskopen Kari Mäkinen tog avstånd från inrikesminister Päivi Räsänens uttalande om att människan ska lyda Bibeln framför lagen.

Hon har rätt till sin åsikt, menade ärkebiskopen, men hon representerar absolut inte kyrkan. Men sedan gick det ändå som det brukar, tusentals människor skrev ut sig ur kyrkan på grund av något som en kristdemokrat sade.

Gymnasiestämning, det är när en diskussion kör fast och någon säger: Men alla har rätt till sin åsikt. På den punkten håller jag inte alls med ärkebiskopen. Det är ju en sak att Räsänen som minister borde vara försiktigare med att uttala sina personliga åsikter.

Men jag menar att det inte existerar någonting sådant som rätten till en åsikt. En sådan rätt behövs inte, för det finns ingen som kan hindra en från att ha en åsikt. Åsikter dyker upp av sig själva i ens huvud, och i bästa fall reflekterar man över dem och kommer till någon slags artikulerad ståndpunkt. Men när man besluter sig för att uttala dem får man också vara beredd att ta konsekvenserna.

Inrikesminister Päivi Räsänens uttalande är ett bra exempel på vad jag menar. Räsänen representerar ett parti som vill främja kristna värderingar i Finland, och det ligger inte i hennes intresse att tusentals personer skriver ut sig ur statskyrkan. Då tycker jag att hon borde inse sitt ansvar, och för kyrkans medlemsantals skull tona ner sina konservativa åsikter i offentligheten.

 Se bara på Björn Wahlroos, hur roligt han har det.

Åsikter fungerar starkt identitetsskapande. Ofta vidhåller man en särskild åsikt, inte för att det är en brännande sakfråga som ligger bakom som kräver en lösning, utan för att man konstruerar en självbild där man ser sig som en viss sorts människa.

Det är alltid häftigare att ha radikala åsikter än förnuftiga åsikter. Kul är det ju. Se bara på Björn Wahlroos, hur roligt han har det.

Problemet är att man gärna överbetonar sin rätt att uttala sig medan man glömmer bort att ta ansvar för det man säger. Under senare år har många olyckliga uttalanden i offentligheten bortförklarats som skämt eller retoriska överdrifter, och det är mycket fegt att man på det här viset försöker avsäga sig sitt ansvar i efterhand. (Ett erkännande måste man ge Wahlroos i alla fall, han stannar ju och tar kritiken.)

Så här anser jag att det funkar. Ord är konkreta, verkliga saker som påverkar världen omkring oss även om vi inte alltid kan se följderna. Som medborgare och människor har vi ett ansvar för vad vi säger och skriver, och det är mycket viktigt att vi är medvetna om konsekvenserna.