Till julis försvar

Inte sällan är det en lättnad när något man gått och oroat sig för har förvandlats till faktum.  Men så läste jag några rader av den danske poeten Henrik Nordbrandt, en person vars åga över sommarens – och tidens – flykt är större än min egen.

Så här skriver han: ”Juli är månaden då alltsammans kantrar och blir för mycket. Fram till midsommar är vädret friskt och bra, men i juli märker man att hösten och döden så sakteliga anmäler sin ankomst. Juli månad kan vara mycket vacker men det är nånting psykotiskt med den månaden. Förväntningens glädje är alltid större än uppfyllelsens och juli är den månad då allting blir uppfyllt. Sommaren går i uppfyllelse och uppfyllelsen betyder att alltsammans är förbi.”

Hur jag reagerade?

Jag reagerade – möjligen något oväntat – med att vilja säga ifrån, vilja försvara juli men framför allt vilja hävda att så där pessimistisk får ingen människa vara. Är inte juli snarare den månad då sommaren har blivit lugn rutin? Då man inte – som i maj – dagligen och stundligen behöver förundras över att träden har löv utan kan räkna med att löven nog hänger kvar i morgon också? Och – viktigare – är inte juli den månad då ens egna sommarrutiner, ritualer och traditioner rullar på? 

Om man har ingått ett nytt förhållande sent i livet är de gemensamma rutinerna och traditionerna särskilt viktiga. En god vän i samma livssituation berättade häromdagen mejlledes att hennes och hennes mans midsommarfirande på ett hotell i insjö-Finland hade varit så lyckat att de redan bokat in sig där nästa år och så tillade hon: ”Man får skynda på med traditionerna i vår ålder om man ska hinna genomföra dem. Man planerar nu bara som om allt skulle bestå.”

”I vår familj”, säger min man och jag fast vi bara är två. Vad vi just nu gör i vår familj är att varje morgon så fort vi vaknat knalla i väg ner till Ramsholmsstranden och simma. Fast först går vi ut till Högholmsbron som för mig är och förblir världens medelpunkt.

En annan ritual är att möta gäster som kommer med tåg från Helsingfors. Så här på sommaren älskar jag att stå på stationen och vänta på att få höra skenorna sjunga. Att det kan komma ett tåg från Karis och stanna där i all grönskan är för mig en långt mer fantastisk sak än att det går flyg från Vanda till New York eller Tokyo. Och förresten brukar jag tänka på Ekenäsbon som varit i New York och vid hemkomsten skulle berätta hur det var. Han sa: ”Nå, va sku det nu vara med det. Först tar man tåget till Karis –”

Jag är innerligt väl medveten om att allt inte består men jag hoppas att tåget ska få göra det.

Och jag själv, ett tag till. Liksom syrenblommorna som faktiskt ofta hänger kvar – trots att de inte längre är så fräscha.