Sanne Wikström är nyhetschef och hönsägare. VN-arkiv/Nina Ahtola.

Från ägg till tupp

Det händer väl alla att man vaknar ibland mitt i natten och ligger där och funderar på val man gjort i livet. Just nu har jag en sådan period i mitt liv. Vid så där fyra-halv fem på morgonen vaknar jag och ställer mig samma fråga: Hur kunde det gå så här?

Det började försiktigt förra våren, ni minns ju äggkrisen påsken 2012? Då påskfirandet hotades av nationell äggbrist och äggfacken gapade tomma.

Då bestämde jag mig för att göra slag i saken och skaffa de där hönorna jag så länge funderat på. Ett gammalt hönshus fanns tillgängligt så det vara bara att städa upp och låta dem flytta in. 10 bruna värphönor installerades i hönshuset. Och så måste de ju få en tupp. Hjalmar Valdemar Jonsson av äkta finsk lantras hittades i grannbyn.

Hönorna visade sig vara verkliga personligheter och intressanta att studera. Via nätet hittade jag massor med information om hönsraser med olika egenskaper. Från att ha känt till att det fanns vita eller bruna hönor lärde jag mig exotiska raser som araucana, faverolle, plymouth rock och paduan. För att inte tala om engelsk stridshöna eller holländsk vithätta.

Det finns raser man har för köttet lika väl som för äggen. Eller raser man har bara för att de roliga ut. Eller för att de lägger blåa ägg.

Sent på hösten flyttade några hönor av finsk lantras in hos Jonsson, medan de bruna hönorna fick sällskap av araucanatuppen Sylvester.

Hjalmar Valdemar Jonsson av äkta finsk lantras hittades i grannbyn.

Att ha några faveroller i samlingen lät också lockande så fyra fluffiga damer anlände i början av året. Faverolle är en fransk ras som man har både för köttets och äggens skull. Äggen är alldeles som andra, sannolikheten för att vi kommer att smaka på köttet har minskat avsevärt under det senaste halvåret.

På försommaren började värphybriden Charlotta ruva trots att det inte alls är vanligt för hennes ras och nyligen kläcktes sex kycklingar.

Ett eget förädlingsprojekt med målet att producera blåa ägg har tidigare under våren resulterat i cirka 15 kycklingar. Sen måste också lantrasstammen upprätthållas så några sådana kycklingar har det också blivit. Och några faveroller till bara för att de ser så lustiga ut.

Förra helgen försökte jag räkna hur många hönor, tuppar och kycklingar i olika ålder som nu ingår i flockarna. Det exakta antalet blev lite oklart, men om man skulle rita en kurva som beskriver hönsantalets förändring i tid med start förra sommaren skulle den stiga ganska brant.

De första kycklingarna som kläcktes till påsken har blivit ganska stora. Fram för allt tupparna har hittat sina stämmor.

Det är därför jag vaknar kl 4.30 på morgonen av att ungtupparna Almar, Boris och Charlotta drar igenom repertoaren i olika repriser och undrar hur det kunde gå så här. Det var ju egentligen bara för äggens skull som jag skaffade höns.