Konsten att njuta

En helt vanlig kommentar i en familj där frågan betyder detsamma som "Åh, vad gott, vilken njutning". Gärna åtföljt av några djupa, njutningsfulla suckar som visar att man menar allvar. Det ÄR gott. Och då visar man det.

Så där som med jordgubbar. I barnens ögon förvandlas en skål med de röda bären till en sinnlig njutning för kropp och själ. Och det syns. I hela ansiktet, på händerna och oftast på klänningen eller shortsen. Jag kväser min impuls att sucka och ge en reprimand för fläckarna – det är ju sommarens första inhemska jordgubbar och tvättmaskinen är uppfunnen. Låt ungarna njuta. För som mamma brukade säga när jag om somrarna kom hem med svarta tår och klibbiga fingrar: "Det ska ju märkas någon skillnad när man badar dem". Jag minns inga suckar över smutsen och tvätten, utan en glad fråga: "Har du haft roligt?"
 

Sommarsmutsiga ungar är lyckliga ungar. De har lekt och upptäckt, känt sommaren och smakat på livet. De njuter. Men i stället för att ärligt glädja mig åt att mina barn mår bra och har det skönt blir jag irriterad och småsur. Varför?
För att deras agerande kräver nåt av mig. De små smutsiga händerna kräver att jag tvättar dem innan de sölat ner den vita soffan i huset där vi hälsar på. De fläckiga kläderna kräver att jag tvättar dem, hänger dem på tork och plockar in dem i skåpet (i värsta fall får jag ju köpa nya). Och de våta byxorna kräver att jag ser till att de får torrt på sig.

Kanske är jag avundsjuk på deras frihet från ansvaret. Kanske jag bara är lat och hellre skulle dricka mitt kaffe i fred. Kanske handlar det om mitt behov av att kunna kontrollera min tillvaro. Ha koll på det som pågår. Känna att jag är herre över mitt eget liv.

Ja, jag vet, det är en illusion. Kontroll kan jag ändå inte ha, det är en omöjlighet i vår värld, speciell för den som har barn. Dessutom är det just det oförutsägbara som är kryddan när vardagslunken blir för monoton.

Att mina barn vållar mig extra arbete är inte deras ansvar. Om det saknas byteskläder efter strandleken är det mitt problem – varför packade jag inte ner extra kläder? Och har de förstört den nya blusen har jag bara mig själv att skylla – varför satte jag den på ungen på en skogsutfärd?

Jag undrar när vi vuxna mister förmågan till barnens ohämmade glädje av stunden? När slutar vi rulla i gräset (utan alkoholpåverkan) bara för att känna doften och se på himlen ur gräsrotsperspektiv? När blev rena byxor viktigare för mig än att samla upplevelser och känna på livet?  Förmanande tillsägelser kommer inte att lära mina barn något annat än att deras sommarglädje är jobbig för mig. Att det de tycker är roligt medför bekymmer och extra arbete åt deras närmaste. Att deras njutning är fel.

Det vill jag inte. Vilken tur att min semester börjar nu. Fram med jordgubbar och vispgrädde, för nu ska här stönas!