Bästa näthatare

Och länge har jag undvikit att läsa vad du skriver för att slippa bli illa berörd. Men nu, efter att medierna börjat granska din retorik, känner jag att jag ändå vill skriva till dig. Jag vet inte om du läser VN, men ibland lägger tidningen ut mina kolumner på sin webbplats och då kanske brevet når dig ändå. Annars är det svårt att få tag på dig eftersom du föredrar att vara anonym.

Min vän säger att det inte är någon idé att gå i dialog med dig och jag ska medge att jag i skrivande stund är tveksam. Jag är nämligen en så lyckligt lottad människa att jag aldrig haft orsak att hata någon - och aldrig heller personligen blivit föremål för någons hat. Så jag vet inte hur jag kommer att reagera om det händer. Ditt hat skrämmer mig.

Det händer att du hotar med våldtäkt och mord i dina texter. Du öser på med kränkande epitet och sadistiskt bildspråk så att man ibland har svårt att föreställa sig hur ett grövre språk skulle se ut. Det jag vill fråga dig är om du faktiskt känner dig så hotad eller kränkt av dem du riktar ditt hat mot att du anser att du måste uttrycka dig så. Att det är det enda sättet som du kan försvara dig och dina åsikter på? Hur du i så fall föreställer dig att din retorik ska förändra samhället och din egen livssituation till det bättre begriper jag ändå inte.

Jag kan bara komma på en annan förklaring till ditt agerande. Och den är att du får ut någonting av det – även om du innerst inne vet att ditt hatiska uttryckssätt inte står i rimlig proportion till de orättvisor som har drabbat dig själv. Om det handlar om en känsla av tillfredsställelse som hatandet ger dig så verkar det vara en mycket tillfällig sådan, eftersom du så ofta måste sätta dig vid datorn och släppa ut allt det där som bränner inom dig.

Tröskeln för att uttrycka sig hatiskt blir väl lägre med tiden också? Eller hur är det? Håller du din retorik till nätet eller ger du utlopp för den också irl? Förlåt om jag blir personlig, men vilka människor i ditt liv har den drabbat då och vilka följder har det fått - för dem och för dig själv? Har tillfredsställelsen som hatet gett dig varit värd sitt pris?

Om du svarar på mina frågor på ditt vanliga sätt kommer jag inte att fortsätta dialogen - av princip, motvilja och ren självbevarelsedrift. Om du kommer fram till mig på gatan och presenterar dig kommer jag kanske att bli rädd. Men jag kommer att tvinga mig själv att se dig i ögonen och lyssna på vad du säger, fast jag vet att vi tänker så olika.

I den stunden måste jag stå upp för min tro på dialogen. För det är ju just för att jag levt bland människor som lyssnar till varandra som jag hittills aldrig har behövt stå öga mot öga med hatet.