Påsksådden

Ibland lönar det sig inte att vara i tid. Men det är så dags att inse det nu, när påskgräset redan håller på att vissna fast påsken bara är i antågande. Hungern efter att få se ens lite spirande grönska fick mig att så våra frön för tidigt, och att hålla liv i påskgräs som vuxit sig långt tycks vara mer än min begränsade grönförmåga klarar av.

Nåja, med tanke på att det är allt påskpyssel de stackars barnen får förverkliga med sin mor detta år var det kanske värt det. Skulle det inte vara för församlingen skulle vi inte ens ha tillstymmelsen till påskris. Fast utan fjädrar, för jag gav våra åt grannen. Vi hinner ändå inte pynta riset, och det är bättre att fjädrarna de facto får pryda kvistar i stället för att ligga i en påse.


Jag ogillar inte pysslet, tvärtom. Påskens pyssel sjuder av liv. Gräs som växer så det knakar. Äggen med förmågan att härbärgera liv. Kvistar där gröna blad försynt skjuter fram i inomhusvärmen. Små pipande kycklingar och nyfikna, energiska kaniner som skuttar omkring. Trots att kyrkan mist greppet om sin största högtid, som mer och mer bara betyder några lediga dagar, står budskapet att läsa i det vi plockar fram: Livet segrar. Det blir vår.

Men de harmlösa dekorationerna gör inte rättvisa åt den mustighet som kyrkans påsk på djupet innebär. Det här är de stora känslornas högtid, som går från skärtorsdagens förvirring över långfredagens fasa och sorg till påskdagens omätliga uppståndelseglädje.

För den som vill titta djupare rymmer påsken också mycket mera märg och rå mänsklighet än julens glansbildstematik med jungfrumödrar, stjärntydare och sjungande änglaskaror. Här har vi den svekfulle vännen, de avundsjuka motståndarna och den sörjande modern. Men också tillgiven lojalitet, kärlek och, ja, passion. Passion både som lidande och stark sinnesrörelse, en drabbande kärlek utan gränser. Här finns hela spektret av mänskliga emotioner, något för var och en att spegla sig mot. Alla passar in.

Kanske just därför är påsken en skön högtid ur prestationsperspektiv. Högtiden kräver inte den perfekta dukningen, de rätta gåvorna eller den lyckliga familjen. I stället är det Gud som sköter jobbet medan jag slipper jaga den optimala helgstämningen.

De lediga dagarna kring denna helg innehåller inga måsten, men många möjligheter. Det är en kravlöshet som borde vara en självklarhet varje dag om året och som kyrkan själv borde bli bättre på att nå ut med: Du duger precis som du är. Trots vissnande påskgräs och opyntade kvistar är det som det ska.

Den här påsken är gräsfröna inte det enda som gror och växer. Under våren har vi sått en mängd redaktionella frön som ska resultera i en ny, fräsch och livskraftig Västra Nyland efter påsk. Förnyelsen är en något positivt att sikta på när vi i dag markerar den sista dagen av Mitt i Nyland-eran. Alla de värmande ord vi fått om vår kära bilaga tar vi till våra hjärtan, tack för dem. Avskedskaffet för MiN dricks i dag mellan klockan två och fem på Kyrkslättsredaktionen, välkommen!
Därefter är det dags att rikta blicken framåt och förväntansfullt invänta vad Västra Nylands påsksådd för med sig.