Kulturskatter

Det är inte konstigt eftersom kvaliteten ofta är hög och priserna förhållandevis modesta samtidigt som de kulturhistoriskt är angelägna även i Finland. I Sverige ökar intresset för det egna kulturarvet.
Det är glädjande att konstatera men tyvärr har den nationalistiska vurmen gjort att frågorna allt oftare har kidnappats av främlingsfientliga krafter i Sverige. Det ökade intresset för kulturarvsfrågor ligger i tiden samtidigt som det hänger samman med att vissa bestånd av lösöre i dag snart urholkats i Sverige.

Med kulturarv avses i dag inte bara fornlämningar, byggnader och föremål utan även berättelser och traditioner. Varje tid bestämmer vad de anser vara viktigt och därav har också vissa områden fått ett starkare skydd än andra.
Fornminnen, kyrkor och samiska föremål, byggnader och industrimiljöer har ett förhållandevis starkt skydd i Sverige i dag medan kvinno- och ungdomsmiljöer (t.ex. kvinnokollektivhus och graffitimålningar) och antikt lösöre inte alls är skyddat i samma utsträckning. Ett annat problem är att byggnadsmiljöer kulturminnesmärks men inte deras interiörer. Hur mycket intressantare skulle inte de kulturminnesmärkta byggnadsmiljöerna vara om även interiörerna skulle vara intakta?

Härom veckan var jag på en konferens där kulturarvsfrågor och handel med kulturarv i Sverige diskuterades. Ett angeläget problem är att kulturskatter i form av lösöre lämnar landet genom handel eller när människor flyttar. Som jag ser det är frågan om informationsspridning starkt eftersatt och utgör ett hinder för efterlevnad av lagar och konventioner.
Ansökningsförfarandet för att exportera antikviteter är också krångligt, myndigheternas resurser är små och de samverkar dåligt med varandra och andra aktörer och dessutom har få fall lett till fällande domar. Ett annat problem är polisens intressen och prioriteringar, det vill säga att övervakningsmyndigheten bl.a. även skall jaga narkotikasmugglare och inbrottstjuvar.
Det svenska kulturarvsskyddet för lösöre är också svårbegripligt. Lösöre som har kulturarvsstatus saknar skydd så länge det befinner sig i Sverige men lagen slår till när föremålet skall föras utanför landets gräns. I dagens Sverige är det endast föremål som säljs på något av de större auktionshusen som bedöms av expertis. Experterna avgör om något föremål skall beläggas med exportförbud. För utomstående är det obegripligt på vilka grunder exportförbud ibland utdelas och andra gånger inte eftersom ingen skriftlig dokumentation finns på dessa beslut. Därtill uppstår också frågor om jäv.

Auktionsfirmorna är tvungna att informera köparna om regler för utförsel av konstföremål men den finstilta hänvisningstexten i köpekontrakten är det förhållandevis få som läser. Det vanligaste i dag är att kulturarv försvinner ur landet på grund av okunskap. Ett effektivt sätt att informera allmänheten om utförselregler vore att sprida information på auktionsvisningar och mässor.

Frågor som återstår att besvara är hur det går att hitta balans och respekt för egendom och handel samt målet att bevara kulturarv? Hur hanterar vi att föremål rör på sig, alltid har rört på sig över nationsgränser och ofta anses skyddsvärda av andra skäl än att de knyts till en idé om nationellt kulturarv?