Jon Lindström.

Åsiktsmaskiner

När man twittrar ska man helst ha åsikter om ditt och datt. Jag skaffade mig ett konto, inte för att jag är någon åsiktsmaskin utan för att jag var nyfiken på vad det twittras om i buskarna.

För ett tag sen spydde många twittrare galla över Anna Wahlgren och gav Alexander Stubb tummen upp i Skavlan. Själv twittrade Stubb: ”Kommer inte ihåg när jag sist tittade på mina tänder på TV. Skrämmande...” Han har skrivit över 6 000 tweets och har 57 000 följare. Innan dess skakade Jörn Donner liv i tyckarna, dock inte med sina tänder. Det många undrade över var om de är som Anna Wahlgren eller Jörn Donner: dålig mamma eller dålig pappa.

Jörns drygt 1100-sidiga bok Mammuten är på ett sätt motsatsen till Twitter då den till sitt omfång motsvarar uppskattningsvis 20 000 tweets (som maximalt får innehålla 140 tecken). Samtidigt är boken en enda Donnersk Twitterharang: blyg och burdus, ömsint och vulgär, exhibitionistisk och distanserad. Detta tyckt utifrån en hoper tweets och ett utdrag i DN från Donners tid på Filminstitutet. Där handlar det mest om Harry Schein som han ersatte som chef, men också om fienden Per Ahlmark, dåvarande styrelseordförande på SFI. Lagren i boken tycks många och bakom iakttagelserna gör Jörn som han brukar, en iakttagelse av att han iakttar.

Om Twitter hade funnits på 70-talet hade jag nog redan då skrivit om Jörn Donner. Det hade handlat om ett romanmanuskript som jag sänt till honom och som han föreslog att vi skulle göra film av. För att i det här röriga skedet av mitt liv över huvud taget kunna skriva manuset fick jag på nätterna använda skrivmaskinen på hans rum på Filminstitutet. Resultatet blev debutfilmen Hemåt i natten som Jörn producerade på sitt eget bolag i Finland. Eftersom han inte var någon närvarande producent - han hade fullt upp med Filminstitutet, kvinnor och böcker - hade jag twittrat om när han oväntat dök upp under inspelningen i Hangö, tog sig ett utmanande nakendopp och sen försvann igen.

Min nästa tweet om Donner hade säkert haft med Märta Tikkanens bok Män kan inte våldtas att göra. Jag var tillfrågad som regissör till filmatiseringen, men Jeanette Bonnier som då var gift med Jörn och biträdande producent såg till att sparka ut mig ur projektet. Jörn tog över regin och jag påstår inte att jag hade gjort det bättre, men alldeles säkert annorlunda i den meningen att jag inte tolkat Tikkanens titel lika bokstavligt. Det blev en film till med Jörn Donner som producent, Sista leken, inspelad på Åland 1983. Den togs ut till Cannes och hade – med dagens mått mätt – ett mycket rättframt förhållningssätt till pedofili. Sensmoralen var det däremot inget fel på eftersom våldföraren, spelad av Sven Wollter, kastar sig i havet med rockfickorna fulla av sten.

Några andra minnen än dessa har jag inte av Jörn Donner, åtminstone inte på Twitternivå. Han dök upp av en tillfällighet i mitt liv, och försvann sedan. Vid ytterligare några tillfällen har vi visserligen diskuterat nya filmprojekt, men det har stannat vid prat. Jag har gratulerat honom vid bokutgivningar och efter lyckade canceroperationer och alltid fått artiga svar. Det finns ett producent-regissörsfilter mellan oss som tiden aldrig kan nöta bort. Filtret kan också bero på skillnader i samhällsklass eller rentav i generation, men vad kan jag skriva om det på ett utrymme som motsvarar 25 twittranden?