Är du arbetslös?

Då jag svarar ja pustar de ut, liksom av lättnad, och deras bekymrade veck slätas ut i pannan. Kanske var de förberedda på ett nej, vilket inte är konstigt med tanke på de ekonomiskt kärva tider vi lever i.

Själv är jag givetvis också tacksam över att fortfarande ha ett jobb att gå till, samtidigt som jag redan för länge sedan slutat ta det förgivet. Liksom så många andra unga inom mediebranschen är jag vid det här laget såpass van vid korta kontrakt, anställningsförhållanden som plötsligt förändras eller tjänster som bara försvinner att jag utvecklat någon slags immunitet på känsloplanet mot förändringar av den typen. Åtminstone intalar jag mig själv att jag är beredd på dem, så att jag genast ska vara redo att söka ett nytt jobb den dagen det behövs. Det är en försvarsmekanism för att inte gå under om, eller kanske jag borde använda ordet när, uppsägningen drabbar mig. Att vara beredd på det värsta är ett sätt att tackla eventuella motgångar.

Samtidigt är det naturligtvis fullständigt omöjligt att vara förberedd på arbetslöshet. Det är ett kristillstånd som är svårt att föreställa sig innan man själv upplevt det. För jobbet är, när allt kommer omkring, livets stöttepelare och en förutsättning för att leva ett drägligt liv. Utan arbete har vi inte ekonomisk självständighet, och den betyder allt.
Hittills har jag själv lyckats undgå en livssituation som inneburit längre perioder utan arbete, men till min stora sorg har jag varit tvungen att bevittna detta tillstånd flera gånger bland både familj och vänner. Det är tungt att från sidan betrakta en människa som mister jobbet och genom den personen uppleva hur mycket situationen påverkar vardagen och det psykiska välbefinnandet.

För trots att de befinner sig i kris och inte kan betala räkningar innan förfallodatum eller fylla kylskåpet med basvaror ska de vara käcka och orka söka arbete igen och igen. Att orka hålla humöret uppe och tro på sig själv är dessutom en förutsättning för att över huvud taget kunna få ett nytt jobb. En svår, eller kanske rentav omöjlig, ekvation?
Att jag själv den här gången kom undan arbetslösheten får mig att stanna upp och fundera på vad som hade hänt ifall jag fått kicken. Jag inser snabbt att jag hade varit tvungen att göra mig av med mycket av det jag kallar vardagslyx. I praktiken skulle betyda att sälja bilen och byta ut huset mot en mindre lägenhet. Det vore det naturliga. Samtidigt vet jag att sådana beslut är lättare sagda än gjorda.

En snabb titt på sortimentet av lediga jobb i huvudstadsregionen visar att mediebranschen sannerligen är svår att etablera sig i. Enbart frilans och korta vikariat erbjuds. Dessutom är konkurrensen stenhård. Så trots att jag stundvis ställt mig mycket kritiskt till att vara anställd på en och samma plats med samma arbetsuppgifter år ut och år in blir jag plötsligt from som ett lamm och resignerar, tacksam över att ha en arbetsplats att gå till på morgonen. Mitt i Nyland har jag för övrigt bara bevakat i knappa två år och den kritiska gränsen för arbetsmotivation går väl vid fem. Efter det börjar arbetsinsatsen stagnera i avsaknad av nya utmaningar. Dit har jag ännu en bit att gå.