Borde soldyrkaren gå i idé?

Med risk för att låta riktigt negativ måste jag, som den soldyrkare jag är, få klaga lite över att semestern i år både var regnig och kall. De få solvarma dagar som vi blev tilldelade av vädergudarna passade jag visserligen på att vara ute för att fylla mitt D-vitaminlager, men nu när morgnarna blir allt mörkare märker jag att lagret tydligen inte fylldes helt och hållet. Jag har, för första gången i mitt liv, svårt att stiga upp på morgonen och jag är bergsäker på att det har med den solfattiga sommaren att göra.

I vanliga fall brukar nämligen en sommar fylla mitt solenergilager för hela året – eller åtminstone så det räcker fram till jul. Efter det vet jag att vi så småningom går mot ljusare tider igen och då trippar jag vanligtvis upp ur sängen igen med lätta fjät.
Eftersom jag aldrig tidigare själv uppfattat mörkret som någonting som kan påverka energinivån på det hopplöst påfrestande sätt det påverkar mig just nu, har jag heller aldrig riktigt förstått mig på dem som gnäller över vintermörkret och över att de mår så himla dåligt av det. Jag har, för att vara helt ärlig, tänkt att det mer eller mindre handlar om den personens inställning.

När väckarklockan ringde i morse insåg jag att jag nu får äta upp mina ord. Det var bara så hopplöst svårt att stiga upp. Till en viss del handlade det om att det var måndag morgon och att jag hade ett händelserikt veckoslut, samt valarbete på söndag kväll bakom mig. Men mest av allt handlade det om mörkret och att jag trodde att det var mitt i natten då väckarklockan plingade till så förtjänstfullt.
Trots att frosten hade målat träden i en ljusare nyans under natten och trots att marken fortfarande var en aning vit efter fredagsnattens snöfall så slogs jag av hur ljusfattigt det plötsligt blivit ute. Omringad av ett fullkomligt mörker tassade jag ut till köket för att sätta på vattenkokaren. Med halvt slutna ögon gjorde jag resten av morgonbestyren och ännu i bilen undrade jag om jag alls skulle vakna i dag.

En snabb titt på sista minuten–resorna på min dröm-dig-bort-en-stund sajt säger mig att det finns många andra som tycks tänka som jag just nu. Det vittnar också vännernas statusuppdateringar på bland annat Twitter och Facebook om. Att inte vara ensam om att uppleva mörkret som så stort skänker en liten tröst tycker jag. För trots att jag likt ett mumintroll har lust att gå i ide, så tror jag att det finns folk som varit med om den här känslan tidigare kan ge mig många fantastiska tips på hur jag ska mota tröttheten i grind.
Ljusrör i öronen, solarium eller resor till sydligare breddgrader kan jag meddela att är uteslutna metoder för tillfället på grund av personlig övertygelse eller av ekonomiska orsaker, men alla andra idéer är välkomna. I väntan på idéerna ska börja strömma in ber jag till solguden Apollo om många molnfria vinterdagar. Dessutom överväger jag att hänga upp den blåa julstjärna i fönstret lite tidigare i år – det är ju ändå snart november.