Beredd att betala för närservice?

I vanliga fall reagerar jag inte på nyheter av den här typen med mer än en axelryckning, för sådant händer ju här hur ofta som helst. Det känns som om Mitt i Nyland skrivit samma nyhet tiotals gånger. Ofta konstaterar vi att vi kunde ha förvarnat företagarna om läget innan de över huvud taget påbörjat sin verksamhet här. För Kyrkslätt verkar helt enkelt vara den sämsta orten i världen att öppna en butik på. I varje fall om det är meningen att företagaren ska leva på den.
Att jag den här gången i alla fall reagerade starkare än vanligt på nyheten, trots att jag varken var på jobbet eller särskilt engagerad i konkursnyheterna, berodde på att frågan den här gången berörde mig på ett personligt plan. Det är ju så vi människor fungerar: Ju närmare en nyhet är dig själv, desto kraftigare reagerar du.

Affären som stängde den här gången var en gåvo- och presentaffär, som jag under ett och ett halvt år besökt regelbundet för att hitta personliga gåvor – både till mig själv och till andra. Det har blivit en hel del kuddar, filtar, böcker, tvålar, ljus, kläder, skor och godis.
När jag en gång dessutom var i färd med att köpa de bänkar och bord som fanns i butiken blev jag hejdad av ägarinnan som uppgav att de enbart var rekvisita. Fast besluten att i alla fall få likadana möbler drog jag nästa dag i väg till affären med sambon som lyckades rita av och bygga upp så gott som likadana pjäser. Att vi har ett vackert utemöblemang i trädgården har jag alltså också denna butik att tacka för.

Trots att jag inte betalade något för idén till utemöblerna så har ändå en ansenlig del av min lön just gått till den här affären. Att flera andra i min bekantskapskrets också prisat butiken till skyarna och anlitat den som hovleverantör för klappar av alla de slag har tydligen inte räckt till för att hålla den vid liv. Det känns motigt att satsa pengar för att få behålla en del av den närservice man blivit van att ha, bara för att i nästa stund se den gå upp i rök. Kundunderlaget är för litet i Kyrkslätt och än en gång kan vi konstatera att folk inte i tillräckligt stor utsträckning tycks handla där de bor. Det tycker jag är synd.
För trots att Kyrkslätt växer och dess kommuncentrum småningom har börjat likna något som påminner oss om att det verkligen bor närmare fyrtiotusen personer här, så tycks invånarna inte ha behov av något utöver vanliga mataffärer. Idrottsbutiker, barnklädsaffärer, pysselverkstäder får en efter en stryka på foten, kvar blir tomma lokaler och ett ödelagt centrum.