Denna svarta förtvivlan

 Inte leva oss in i den förtvivlan som leder till någonting så totalt främmande som att man som mamma eller pappa tar sina egna försvarslösa barns liv. Vi står inte ut. Vi gör halt. Vi vänder oss bort.
Vi läser olika experters försök att se orsakssammanhang, att utlova mera stöd och hjälp, tidigare, grundligare, att vara mera lyhörda för de signaler som trots allt måste finnas. Att för allt i världen inte låta sparåtgärderna drabba de oskyldigaste, de mest utsatta.

Det är vårt samhälle, vårt ansvar. Vad är det med oss, med vår inställning till varandra?
Vi vet att depressionerna blivit fler och fler, djupare, samtidigt som resurserna skurits ner och köerna till psykvården blivit längre. Och samtidigt som flera av dessa upprörande fall alldeles tydligt är sådana där inte ens den närmaste omgivningen – partnern, släktingar, arbetskamrater, grannar på några meters avstånd – har insett hur nära bristningsgränsen dessa föräldrar har varit. Utan att de har kunnat, vågat ge insyn. Be om hjälp.

Vad vi kan göra till en början är att gå till oss själva, försöka minnas och leva oss in i våra egna svartaste stunder.
Utan jämförelse i alla tänkbara avseenden vet jag, kan jag i mina gamla anteckningar, delvis i skönlitterära omskrivningar av upplevelser och känslor, läsa mig till, minnas en trötthet som var så stor att omdömet var helt utslaget. Så kan jag till exempel sällan åka genom den vackra björkallén vid Ramsays strand på väg från Mejlans utåt Hagalund och Västerleden utan att med en rysning komma ihåg en solig förmiddag för mer än fyrtio år sen när jag satt vid ratten på väg mot stan, dödstrött. Och plötsligt rycker till när tanken jag nyss tänkt tolkas av min hjärna:
– Här går vägen spikrakt, jag hinner blunda ett litet tag före kröken med trafikljusen.
Jag blev dödsförskräckt, stannade ögonblickligen, steg ut, gick runt bilen, andades djupt och försökte få mina knän att sluta skaka.

Det var ett enda konkret ögonblick. Men jag minns också perioder av mata, amma, föda, blöda, bada när det aldrig blev långa stunder av ostörd sömn en enda tid på dygnet och fötterna snubblade runt medan medvetandet var dis och dimma och migrän, ingen skillnad om det var gryning eller kväll eller mitt på dagen.
Småbarnsföräldrars vardag är outhärdligt tung om det vill sig och ingen avlösning finns.
Ändå kan barnfamiljer numera – i princip – få hjälp bara föräldrarna vågar ge hals och ta kontakt med hjälpinstanserna, inte låter bli av rädsla för att anses odugliga så barnen tas ifrån dem.

En kategori som däremot har ännu svårare att få det stöd de desperat behöver är tonårsföräldrar, framför allt ensamstående. Den uppfostran som någonstans hejdade dem själva när det begav sig har de inte alltid lyckats ge vidare i den individcentrerade kommersialiserade värld där deras barn i dag växer upp, med datorspel och alkoholkultur. Tonåringars egocentricitet och brist på ansvar och hänsyn kan driva omgivningen till djup förtvivlan och dem själva över alla gränser.
Var finns en supernanny medan tider är?