Presentångest

Själv har jag fem bröllop och diverse andra obligatoriska släktkalas att närvara på i sommar, vilket föranleder en grundlig brainstorming för att hitta det som passar dem som firas ska.

Att hitta den rätta gåvan är ingen enkel match, utan något som både kräver tid och en stor dos fantasi. Själv älskar jag att få personliga överraskningar och vitsiga presenter, så då turen att skaffa gåvor är min vill jag gärna ge något fyndigt, något utsökt vackert eller åtminstone något som mottagaren kan ha nytta av.
En riktigt bra gåva behöver inte alls vara dyr, men den ska gärna spegla adressatens karaktär. En present som inte fyller detta kriterium känns opersonlig och i värsta fall riktig pinsam - åtminstone för dem som ska ta emot gåvan. Räck upp handen den som aldrig fått en tokig gåva som man inte alls velat ha, men som man tagit emot med ett ansträng leende för att inte såra givaren!

Egentligen är det ganska snorkigt att fnysa åt en gåva som du får, men om man tänker närmare på vad snorkigheten beror på så inser man kanske att det innerst inne handlar om besvikelse över att givaren inte alls läst dig på rätt sätt. Att den inte ser dig och vilken sorts människa du är.
När jag fyllde tjugotvå fick jag en nallebjörn. Jag fattar ännu denna dag inte vad poängen var? Kanske tyckte givaren att det var gulligt. Själv misstänkte jag att personen inte fattat att jag faktiskt fyllde mer än ett ensiffrigt tal och hade uppskattat en blomma mer än en björn.
En annan tanke som slår mig då jag kommer in på ämnet presenter är om vi inte har det allt för bra i dag då vi har råd att vara så kräsna. Bortskämda är väl vad vi blivit då vi så ofta konstaterar att någon som ska få en present nog 'redan har allt'. Hur kan man ha allt? Kanske vi bara har glömt bort att bemöda oss om att ta reda på vad vår vän verkligen behöver?

Problemet med att hitta den fullkomliga presenten är när allt kommer omkring att smaken är som baken - delad. Det jag tycker är vackert kanske någon annan tycker att är avskyvärt och vice versa. Därför har jag kommit till att den bästa presenten är av det praktiska slaget. Den bör följaktligen vara något brukbart, som kan ta slut: tänk mat och dryck - inte tavlor eller andra prydnadsföremål.

I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att berätta en liten anekdot om en ful fruktskål i porslin som jag en gång fick. Jag är säker på att personen inte läser det här och kan därför i all sköns ro bjussa på den, utan att såra någons känslor. Det var alltså en gång en vit porslinsskål från åttiotalet med alla lustgårdens frukter och bär i gälla färger längs kanten.
Den var så ohyggligt ful att jag gjorde det förbjudna – jag gav den vidare. Men inte som present utan som ett pris i en tävling jag ordnade på en inflyttningsfest. Tyvärr blev vinnaren föga imponerad när hon såg att priset var ett fruktfat av det fulaste slaget. Många klingande skratt frambringade priset i alla fall och det har numera förvandlats till ett vandringspris som går vidare från fest till fest. Så nästa gång du går på fest och ett fint pris utlovas ska du se upp - den fulaste av presenter kan bli din!