Digitidning

Jag är tidningsfreak, har varit det ända sen jag som skolflicka gjorde allt för att stänga öronen för min pappas genomgång av Hbl vid morgongröten, denna avskyvärda rätt som inte har kommit över mina läppar sen jag skrev min sista studentskrivning. Pappas referat ville jag absolut inte höra, jag ville läsa själv, tänka utan mammas gillande eller ogillande hummanden till pappas högläsning.

Tidningarna och morgonteet hör fortfarande till dygnets höjdpunkter.

Under skärgårdsperioderna som har blivit allt längre och allt viktigare har jag fått ändra vanor, posten når mig senare än teet och inte alla dagar under vintern eller om sommarsöndagarna. Alltså sparar jag endel av DN:s kultursidor.

I fjol blev det ett elände. DN kom när den kom, inte sällan i klump och sex dar försenad, via Schweiz (!). Både postförarn Thomas och jag skar tänder men problemet var olösligt. Alltså var DN den första av dagstidningarna som jag skaffade mig också digitalt. Fungerade perfekt för tilläggsavgiften 29 svenska kronor i månaden, komplett och klar till upplägget.

Med Hbl var det värre. Hur jag än bråkade spottade nätet ut mig som digital prenumerant utöver papperstidningen. Tills jag grep telefonluren. Då visade det sig att mitt förnamn ingalunda var det mina föräldrar gav mig utan nog så poetiskt M./Majblomman, detta efter det trevliga bostadskomplex i Brunakärr där jag numera delvis håller till. OK, känner mig visserligen snarare som en ljungblomma men beställde både Husis och Västis digitalt med kundnummer på korten och allt.
Fick Hbl. Inte Västis. För på Västiskortet har jag fortfarande dopnamnet kvar. Ska försöka på nytt, hoppas det inte betyder att Husis försvinner i cyberrymden.

Kommer så själva läsandet. Det har gett vissa inblickar.

För det första tar det oändligt mycket längre tid eftersom varje uppslag ska laddas ner för att bli läsligt och sen gå med på att hålla sig stilla medan jag hittar början och slut och mitt och nästa spalt på ledaren i stället för att fladdra hit och dit och ge sig av ut i marginalerna. Däremot behöver jag inte zooma in varenda sida – den andra upptäckten var att digiläsningen är betydligt mera selektiv än det njutningsfyllda pappersprasslet.

Struntar i det jag redan i huvuddrag fått mig till livs via radio och tv, lite finanskris och Malmömördare. Hoppar över Estelles dop och mat och resor och popkultur och krönikörer jag inte brukar ha utbyte av, nöjer mig med insändare över Nalle Wahlroos och snabbskummar de nyaste kriorna kring skolsammanslagningen i Helsingfors.

Bokrecensionerna läsvärda som vanligt och Dagbokskåseriet bär i dag signaturen Marianne som jag aldrig hoppar över. Resultat: läsminuterna betydligt färre än när jag sitter med papperstidningen i nypan. Men mödan och tidåtgången betydligt större.

De som vet bättre, läs barn och barnbarn, uppmanar mig satsa på en Ipad, den kan följa mig till gungstolen eller till vilstolen i solskenet vid köksknuten. Dessutom lär spalterna hålla sig på plats på läsplattan!

Men papperstidningarna tänker jag behålla.