Amin ska lotsa ny generation

Det var här allt började.

Här, utanför den slitna träningshallen vid Slättvägen, stod en ung, halvmarockansk pojke och tittade in genom de immiga rutorna. Han såg fartsuddiga knytnävar. Snabba jabbar. Stripiga, svettiga pannluggar som hängde över glödande ögon.

Han såg något som fick en gnista att tändas i honom.

Han såg något som fick honom att ta mod till sig, öppna dörren – och kliva in i en framtid som han aldrig hade kunnat föreställa sig.

25 år senare står Amin Asikainen – Europamästaren, kommunalpolitikern, fyrabarnspappan – utanför samma boxningshall. Läppen och näsan bär spår av otaliga slag, kroppen har inte ett uns fett på sig.

– Jag minns fortfarande vad jag tänkte när jag såg in genom fönstret: det ser ut att vara ett hårt don, säger Asikainen.

Kärleken lever

Amin Asikainen slutade som proffsboxare den 4 mars 2011. Hans motståndare var polacken Piotr Wilczewskin, som besegrade honom med teknisk knockout i elfte ronden. I en boxningsring i Helsingfors krossades Asikainens dröm om EM-titeln i supermellanvikt, och kort därefter meddelade att han det var över.

Men kärleken till boxning försvann ingenstans. Och nu, i höst, kommer han att börja träna en ny generation boxare i Kyrkslätts boxningsklubb. Asikainen har redan fungerat som tränare i liten skala sedan februari, men från hösten börjar det på allvar.

Kyrkslätts boxningsklubb har grandiosa visioner. På sin webbplats meddelar klubben att målet är att bli Finlands främsta boxningsklubb och sända två boxare till OS i Rio de Janeiro 2016.

– Vi är bekymrade. Det är få som börjar boxas, säger Asikainen, som hoppas att fler invandrare får upp ögonen för sporten.

Ingen comeback

Någon comeback i ringen för egen del tror Asikainen inte på. Det finns inte vilja, det finns inte tid. Det går inte att tävla på proffsnivå om man ska pressa in träningspassen mellan blöjbyten och skjutsande till fotbollsträningar.

– Jag har en liten tvåveckorspojke där hemma. En sådan där fyra kilos krabat, säger Asikainen och mäter upp med händerna medan ett stolt leende klyver ansiktet. Hans röst fylls av värme.

– Det är mitt tredje barn, men det är alltid en ny grej, man kan inte förbereda sig på det. När de gav det lilla knytet till mig vågade jag knappt ta i det. Jag var rädd att han skulle gå sönder. Det får en att tänka – nog går tiden fort.

Läs mer i dagens VN/eVN