På söndagen meddelade statsminister Juha Sipilä, C, att regeringen lägger beredningen av de så kallade tvångslagarna på is. Avsikten med lagpaketet är att minska kostnaderna och öka Finlands konkurrenskraft.
Bland annat sänker lagpaketet semesterpengen och tar bort ersättningen för den första sjukdagen. Lagarna blir bindande, det skulle inte vara möjligt att avtala om bättre villkor.

Sipiläs utspel bekräftar att regeringen avstår från lagarna ifall arbetsmarknadsparterna kommer överens om åtgärder som sänker kostnaderna i ungefär samma utsträckning. Åtgärden är också en signal om att regeringen helst vill glömma hela paketet.

Det är tveksamt om tvångslagarna verkligen skulle leda till lägre kostnader. Förra veckan sade rådet som utvärderar regeringens ekonomiska politik att regeringen har för höga förväntningar på dem. Rådet varnade för att effekten kan bli rakt motsatt om facken kräver högre löner som kompensation för försämringarna.
Därför är alla parter, regeringen, arbetsgivarna och facket, överens om att tvångslagarna är ett sämre alternativ än ett kostnadssänkande avtal. Förhandlingarna startade ju för femte gången förra veckan.

Statsministerns meddelande fick genomgående ett positivt bemötande.
Akavas ordförande Sture Fjäder sade att det nu är organisationernas sak att visa att de är värda förtroendet.
Fjäder har helt rätt, också i ett vidare perspektiv. Om centralorganisationerna misslyckas kan man undra om det är någon mening med en förhandlingsmekanism som inte kan leverera det den är till för.

Men det är ännu långt till ett avtal.
En principiell tvistefråga finns redan på bordet: Facken vill också förhandla om lönerna och om möjligheterna att ingå lokala avtal, men EK vill bara tala om alternativen till tvångslagarna.
Men om de positiva signalerna från arbetsmarknaden verkligen innebär att parterna på allvar vill nå ett avtal faller processen knappast på det här.