En fläkt av det kalla kriget

Den 26 januari 1956 fick de gamla invånarna i Porkala bekanta sig med sina hemtrakter. Många ville naturligtvis återvända, men den omfattande förstörelsen som arrendatorerna hade utsatt både mark och byggnader för under den elvaåriga parentesen väckte förstämning.
Och det krävdes en lång politisk och juridisk dragkamp innan staten lät Porkalaborna lösa tillbaka sin mark.

Porkala var en hermetiskt sluten sovjetisk militärbas, där minst 30 000 människor levde och verkade. Innanför taggtrådarna hade man ett jämförelsevis drägligt liv.
Politiskt var Porkalabasen ett hot mot Finlands säkerhet och suveränitet. Basens grova kanoner hade Riksdagshuset i Helsingfors inom skotthåll, de var en tyst påminnelse om gränserna för Finlands nationella självbestämmanderätt.

Man vet inte vad som rörde sig i den impulsive sovjetledaren Nikita Chrusjtjovs tankar när Sovjet i september 1955 överraskande meddelade att Finland får tillbaka Porkala trots att det var 39 år kvar av arrendetiden. En orsak var säkert att militärteknologin hade utvecklats så att Sovjetunionen inte längre behövde Porkala för att kunna stänga av Finska viken.
Återlämnandet var också en gest av avspänning i det kalla kriget.

Så länge Porkala behärskades av sovjetisk militär var den västnyländska kusten en av det kalla krigets fokuspunkter.
Åren innan basen överlämnades fick militärerna order att spränga in bunkrar som kunde motstå angrepp med kärnvapen i bergen. Man vet inte om det verkligen fanns kärnvapen i Porkala, men man kan nog utgå från att Nato och USA hade basen inprickad på sina målkartor.
Varje gång spänningen i Europa ökade under basens elvaåriga historia ryckte kärnvapenhotet mot Finland lite närmare.

I historiens ljus ser man att det var i grevens tid som Porkala återlämnades. 
Tövädret mellan stormakterna tog slut på hösten samma år, när Sovjetunionen kommenderade sina trupper att krossa revolten i Ungern. Lyckligtvis behövde Finland inte längre bekymra sig över vad som hände i Porkala.