Laget som trodde på sig självt

Finland har blivit världsmästare i ishockey tidigare, både på senior- och juniornivå. Men ändå känns juniorlandslagets hisnande turnering som kulminerade med förlängningssegern över Ryssland som en upplevelse i särklass.

Ishockeyjuniorerna växte för varje match, och visade prov på både skicklighet och psykisk balans när ett nästan säkert mästerskap höll på att glida dem ur händerna då Ryssland gjorde sitt kvitteringsmål med bara 6,9 sekunder kvar av matchen.
Det var ett läge där man har sett många finländska landslag kollapsa både fysiskt och mentalt.

Det är en sak att säga som tränaren Jukka Jalonen i pausen före förlängningen: att 3–3 är detsamma som 0–0, och att allting börjar från början.
Men att laget verkligen klarade av att lämna besvikelsen bakom sig och få upp laddningen på nytt visar både mognad och stabilt självförtroende.
Hockeyjuniorerna levde verkligen upp till Barack Obamas slogan: "yes, we can."
Och när världsmästarna hyllades visade de glada och städade spelarna att en idrottstriumf kan firas nyktert och utan nationalistiska bombasmer.
Också Yle förtjänar en eloge för att man gav en snabbrepris av det sista avsnittet av serien Downton Abbey, för dem som inte ville avbryta sändningen från ishockeyfinalen på tisdagskvällen.

Också när Finland tog sitt första världsmästerskap i ishockey i Stockholm 1995 var landet inne i en lång och djup ekonomisk kris. Världsmästerskapet blev en mental vändpunkt, pessimismen vändes i ny optimism, och det kändes som att också ekonomin fick ny fart.
I verkligheten var det förstås helt andra orsaker till att depressionen bröts.
Juniorernas världsmästerskap löser inte Finlands ekonomiska problem nu heller.
Men lagets orubbliga tro på sin egen förmåga och kapacitet är ändå en egenskap som nu behövs i hela samhället om Finland ska kunna vända den negativa spiralen.