Vad vill EK uppnå?
Öppna frågor har fått svar, men arbetsmarknaden förhandlar i tysthet. EK har hittills signalerat kompromisslöshet.
Regeringen tog tillbaka hotet att skära i söndags- och övertidsersättningarna, och gav arbetsmarknadsparterna en möjlighet att fortsätta att förhandla om alternativ som sänker kostnaderna i stället för de planerade åtstramningarna i arbetslivet. I slutet av september angavs tidsfristen till "några veckor". Ingenting har hörts från förhandlingarna.
En öppen fråga besvarades när utredaren Harri Hietala kom med sitt förslag om att utveckla förhandlingssystemet på företagsnivå. Tidigare lade regeringen fram sin modell för förändringarna av arbetslöshetsskyddet.
Lokala avtal som kan avvika från de nationella kollektivavtalen har länge varit en av arbetsgivarnas viktigaste målsättningar.
Hietala föreslår bland annat att man lokalt kan komma överens om flexibel arbetstid. Han föreslår också att de lokala avtalen ska ha en uppsägningstid på två till fyra månader. För att stärka förtroendet och trygga informationsgången är han beredd att ge de anställda representation i företagens förvaltningsråd, styrelse eller ledningsgrupp.
Facken ser en hotande lönedumpning i Hietalas modell; arbetsgivarnas EK tycker att förslaget inte går tillräckligt långt. EK säger också nej till den utökade personalrepresentationen.
Under förhandlingarna om det sedermera strandade samhällsfördraget hade EK också en ganska kompromisslös attityd. EK var bland annat tveksamt till FFC:s tanke att låta exportindustrin bestämma nivån på löneförhöjningarna, trots att industrin tidigare har prioriterat en sådan modell.
EK:s avvisande inställning till att öka personalrepresentationen fick statsminister Juha Sipilä att undra hur man kan ingå lokala avtal utan att det finns en personalrepresentation att avtala med.
Då betonade EK:s vd Jyri Häkämies att EK nog vill att avtalen ingås mellan arbetsgivarna och personalens representanter – hur annars, kan man undra – men att man inte vill ha någon lagstiftning om personalrepresentation i styrelser och ledningsgrupper.
Personalrepresentation på beslutande nivå är ett sätt att säkerställa att de anställda känner till alla relevanta fakta om företagets situation. Att säga nej till det uppfattas lätt som en signal om bristande förtroende från företagsledningens sida. Då är det svårt att hävda att arbetsgivarna och de anställda har gemensamma intressen ifall det i ett krisläge blir fråga om att ingripa i uppnådda förmåner för att säkra företagets framtid.
Sixten Korkman sade nyligen i en intervju i Kauppalehti att FFC:s modell för att förbättra konkurrenskraften är rätt bra. En lång period med återhållsam lönepolitik samtidigt som exportsektorn sätter nivån för lönelyften är en lösning som går åt rätt håll. Det är en långsam väg, men den är realistisk, sade Korkman.
Han menar också att den lokala avtalsflexibiliteten är viktigare för eurolandet Finland än till exempel för de andra nordiska länderna.
Efter sommarens och höstens turbulenta förhandlingar har arbetsmarknadsparterna nu en möjlighet att själva komma fram till en helhet som stärker tillväxten.
För att komma dit måste alla parter vara beredda att kompromissa. EK har nu nått längre än tidigare med flera av sina tunga frågor, och regeringen Sipilä är mera lyhörd än många tidigare regeringar för företagens synpunkter.
Men hela sitt program får EK inte igenom. En fungerande kompromiss borde vara i allas intresse, i synnerhet då alternativet kan bli en avtalsomgång präglad av strejkhot och konflikter.