Grundlagsprövning före ny skatt

Finansieringen av de nya social- och hälsovårdsområdena som i framtiden ska ansvara för vård och omsorg i Finland kräver att skattesystemet läggs om. Regeringen gav i förrgår ut den första rapporten om hur framtidens vårdfinansiering kunde se ut.
Rapporten stannar för ett alternativ, men understryker att alla modeller kräver noggranna utredningar, och i vissa fall också en grundlagsprövning.

Den förra regeringens social- och hälsovårdsreform föll i grundlagsutskottet eftersom den stred mot kommunernas rätt att själva bestämma över sina skatteinkomster. Den kommunala finansieringsmodellen är alltså inte längre aktuell. I stället föreslår regeringen att vårdområdena finansieras via staten.
Det kan ske på flera sätt. Den enklaste modellen är en inkomstrelaterad vårdskatt, men det kan också handla om en skärpning av inkomstbeskattningen, eller om en genomgripande reform av hela skattesystemet.
Gemensamt för alla modeller är att skattegraden inte får stiga. När kommunerna inte längre behöver finansiera vården utgår reformen från att kommunerna kan sänka sitt skatteuttag i motsvarande grad.

Det låter lättare än det i verkligheten är.
När den förra reformomgången nådde så långt att det fanns beräkningar av vilka konsekvenser förändringen får för kommunernas skattesats visade det sig att skillnaden mellan den högsta och den lägsta skatteprocenten ökade från 6 procentenheter till 11.
Schematiskt kunde man tänka sig att kommunerna sänker sitt skatteuttag så att skattesänkningen motsvarar det som de nu betalar för vården. Men i en del kommuner kostar vården mera än vad intäkterna från kommunalskatten täcker, andra kommuner finansierar sin vård enbart med statsandelar. Då motsvarar sänkt kommunalskatt inte den skatteskärpning som den statliga vårdskatten innebär.
I rapporten föreslås att vårdskatten utgår från den beskattningsbara inkomsten i kommunalbeskattningen, och är likadan för alla. Men statsskatten är progressiv medan kommunernas skattesats är densamma i alla inkomstklasser.
Att blanda ihop två modeller gör skattesystemet komplicerat och oöverskådligt.

Den offentliga finansieringen är en helhet med många delar och variabler, och att nå en helt rättvis balans i det nya systemet är näst intill omöjligt utan en rad kompensations- och utjämningsmekanismer.
En illa utarbetad reform kan göra skattesystemet mindre transparent, och i värsta fall godtyckligt. För att undvika det kan regeringen inte tillämpa statsministerns princip att göra konsekvensbedömningen efter själva beslutet.

Den förra reformen stupade på grundlagen, och grundlagsutskottet får en hel del att bita i också när det gäller de finansieringsmodeller som regeringen nu lägger fram. Framför allt handlar det om nyckelprincipen: att kommunalbeskattningen ska lindras för att ge rum för vårdskatten utan höjd skattegrad. Skattegraden måste då mätas per inkomstgrupp, det räcker inte att totalskattegraden är oförändrad om skatten sjunker i en viss kategori och skärps i en annan.

I det sista stycket på den sista sidan av rapporten säger regeringen att den centrala statsrättsliga frågan är hur man kan sänka nivån på kommunalskatten utan att bryta mot grundlagen. Rapporten undrar också om det över huvud taget är möjligt att införa ett tillfälligt eller permanent tak för kommunernas skattesats.
Här verkar regeringen ha lärt sig av sin föregångare: grundlagsbedömningen är bättre att göra i början än i slutet av reformprocessen.