Arbetsmarknadsoro skadar alla

I går var det en jämn ström av fackförbund som meddelade att de deltar i fredagens manifestation mot regeringens planer att försämra arbetsvillkoren.
Tågen står hela dagen, en stor del av busstrafiken stannar, och detsamma gäller städernas kollektivtrafik. Stuvarna stoppar godshanteringen i hamnarna. En del flygturer ställs in, och markpersonal och flygledare lägger ned arbetet. Också industrin drabbas av utmarscher.
Verksamheten i skolor och daghem påverkas då lärarfacket OAJ uppmanar sina medlemmar att delta i aktionen. Vilka enheter som berörs klarnar under veckan.

När regeringen beslöt om ingreppen i kollektivavtalen kan den inte ha varit omedveten om att facken kommer att reagera. Men att protesterna skulle bli så här omfattande var en överraskning, medgav justitie- och arbetsminister Jari Lindström, (Sannf) i går.
Fredagens demonstration kan bli upptakten till en konfliktfylld höst och vinter på arbetsmarknaden. Regeringen gav ju arbetsmarknadsparterna en möjlighet att nå ett avtal som ger samma kostnadseffekt, men den vägen är nog stängd.
Facken vägrar att förhandla när resultatet är bestämt på förhand, och arbetsgivarna har knappast något intresse av nya förhandlingar då en stor del av deras krav tillgodoses i regeringens paket.

Fredagens demonstration hindrar inte regeringen från att gå vidare med sitt lagpaket, men det skulle ändå vara bättre att göra ännu ett försök att nå ett avtal utan strid. Oro på arbetsmarknaden är det sista Finland behöver när ekonomin går bakåt för fjärde året i rad.
Under veckoslutet föreslog SDP-ledaren Antti Rinne att arbetsmarknadsveteranen Lauri Ihalainen skulle fungera som medlare mellan regeringen och fackrörelsen. Förslaget förkastades på rak arm av Matti Vanhanen, ordförande för Centerns riksdagsgrupp. Vanhanen upprepade att regeringen inte inleder nya förhandlingar.
Också SFP vill få i gång förhandlingarna på nytt, men hellre än Ihalainen vill partiet se en kvinna som medlare, eftersom ingreppen drabbar kvinnliga låglönebranscher. SFP:s kandidater var riksförlikningsman Minna Helle eller Suvi-Anne Siimes från pensionsförsäkringsbolagens intresseorganisation.

Men olika ministrar har gång på gång konstaterat att regeringen inte tänker gå in i några nya förhandlingar med arbetsmarknadsparterna. Regeringen tog ju också hjälp av den förre riksförlikningsmannen Juhani Salonius när man för andra gången försökte nå ett samhällsfördrag.
Regeringen medger inte heller att det skulle handla om en konflikt som kunde lösas vid förhandlingsbordet. Regeringen har helt enkelt följt sin plan B och genomför de kostnadssänkande åtgärderna med hjälp av lagstiftning då avtalsvägen inte var framkomlig.

Utgångsläget är alltså inte det bästa för att desarmera den spända situationen. Ändå är följderna av en storskalig arbetsmarknadskonflikt så allvarliga att alla parter borde lägga prestigen åt sidan och ännu en gång se vad som är möjligt att åstadkomma.
Planerna att sänka sjuklönen, söndagstilläggen och övertidsersättningarna går in på fundamenten i arbetsmarknadskulturen, där löner och andra förmåner bestäms i förhandlingar och inte genom tvingande lagstiftning.

Det verkar som om regeringen felbedömde den starka principiella tyngd som avtalsfriheten har för fackrörelsen. En signal om att ingreppen är förhandlingsbara kunde vara ett första steg för att bygga upp det förtroende som är en förutsättning för att avtalsomgången om ett år ska stärka den ekonomiska återhämtningen.