Tro på mitt eget sätt
Kyrkan är inte så bra på tankedebatt – om den inte då försiggår i det tysta.
Vid släktkalas förekommer det ju att man kan hamna vid kaffebordet med en långa linjens församlingsaktiv eller med någon annan som är entusiastiskt nyfrälst.
Läget brukar ofta ebba ut så att de andra rör om i kaffet, tittar ut genom fönstret och säger någonting om att man "nog tror, men på sitt eget sätt". Det finns ingen riktigt etablerad samtalsetikett för att diskutera någons tro när man inte själv delar den.
Lyckligtvis har den gamla kyrkligt baserade enhetskulturen upphört att vara en norm. Man behöver inte längre förklara sig om man har andra aningar om vad som möjligen finns bortom bergen, eller om huruvida det finns en Gud över huvud taget.
Å andra sidan är det också en vanföreställning att människor som bekänner sig till kyrkan och dess lära skulle tro väldigt lika, eller sakna ett personligt spelrum i sina tolkningar.
Oliktänkare, ofta akademiska teologer, väcker därför ofta uppmärksamhet när de ifrågasätter bibliska lärosatser eller händelser. En bok av den amerikanske teologen Marcus Borg (1942–2015), nylanserad på ett privat initiativ, blir knappast något undantag. Kring boken ifrågasätts en Gud som "hör bön" och historiskt beskrivna händelser som enbart goda berättelser och metaforer.
Sveriges förre ärkebiskop K.G. Hammar, på plats vid bokreleasen i fredags, kände sig hemma i tankevärlden. Borgåbiskopen Björn Vikström ville ta det sakta i backarna. Frikyrkornas idédebattörer uteblev.
Kyrkorna är inte så bra på idé- och tankedebatt. Det rör på sig i vetenskap och samhällsfilosofi och samtidigt känner många det dubbla i att intellektuellt närmast kapitulera när man i nattvarden står på knä med en bit tunt oblatbröd i sin mun – och bejakar någonting det inte finns en klok förklaring till.
Det är inte bara folk utanför den aktiva kyrkan som "tror på sitt eget sätt". Också inom kyrkan ger många kristendomen sin egen uttolkning. Men det talas det för lite om.