Europa gynnar inte språken
Det är i staternas eget intresse att lösa på tyglarna för minoritetsspråken.
Varför gör EU så litet för minoritetsspråken? Den frågan ställde flerspråkighetsexperten Johan Häggman i en kolumn i Vasabladet 11.7.
Häggman som hunnit jobba för både (tidigare) Europeiska byrån för mindre använda språk, EU-parlamentet och EU-kommissionen konstaterar att flerspråkighet inte längre är ett prioriterat område i kommissionens arbete och att ingen kommissionär längre ansvarar för språkpolitiken.
Häggman skriver att kommissionen under José Manuel Barrosos första ordförandeperiod verkställde flera krav som gynnar minoritetsspråken, men att målen sedan 2010 efter hand negligerats. Han påpekar att alla försök till lagstiftning som gäller minoritetsspråken numera strandar i EU-parlamentet.
Häggman är för närvarande forskare vid universitetet i Louvain-la-neuve utanför Bryssel och hör till de främsta sakkunniga när det gäller språksituationen i Europa.
Nu skriver han att det finns krafter inom EU-parlamentet som inte ser med blida ögon på att minoritetsspråken får en bättre ställning. Enligt honom hittas motståndarna främst bland konservativa politiker från Spanien, Frankrike och Grekland. Häggman tror att farhågorna för separatism stärker motståndet och att självständighetsrörelserna i bland annat Katalonien, Skottland och Flandern i Belgien bidrar till rädslan för att ge regionala språk mera näring.
Analysen är inte långsökt. Framför allt i Spanien kan arbetet för katalanskan upplevas som en del av målet att ge regionen Katalonien en allt mer oberoende position. Situationen för katalanskan som upplevde ett förnedringstillstånd under Francotiden har stegvis förbättrats sedan mitten av 1970-talet, i takt med att autonomin för Katalonien stärkts.
Men samtidigt har också katalanskans läge förbättrats i grannregionerna, vilket visar att utvecklingen har flera dimensioner. Språksituationen i östra Spanien kan smått jämföras med den i östra Kanada, där franskans ställning sedan 1960-talet inte förbättrats endast i provinsen Québec med sin tidvis frodande separatism, utan också i grannprovinserna.
I Spanien seglar även baskiskan i medvind utan att behöva kopplas samman med de tidigare våldsamma baskiska självständighetssträvandena.
Baskiskan, katalanskan, walesiskan i Wales och tyskan i Sydtyrolen (norra Italien) är exempel på regionala språk som gått framåt under de senaste årtiondena. Alla fyra lever i stater där nationalspråket är mycket starkt och samtidigt det enda officiella på statlig nivå. Det är tack vare regional aktivitet som språken fått en starkare ställning.
I den nationalistiska retoriken är man säkert snar att dra ett likhetstecken mellan minoritetsspråk och separatism. Det passar in i tänket: ger man efter i språkfrågorna tar det inte länge innan följande krav läggs fram.
Men är det inte precis tvärtom som det gått i de fall som nämns ovan, möjligen med undantag för Katalonien? Då staten varit medgörlig i språkfrågorna har luften till en del gått ur den regionala kritiken mot centralstyret.
De baltiska länderna följer sin egen logik, påverkad av historien. Länderna är officiellt enspråkiga, trots en stor rysk språkgrupp i Estland och Lettland och en livskraftig polsk minoritet i Litauen. Gynnar det faktiskt integration och enhet?
I Europa är endast en handfull stater formellt flerspråkiga, däribland Finland. Under det översta officiella skiktet hittas ändå en mosaik av språk med varierande status. I ett tiotal länder erkänns lokala och regionala språk i grundlagen, och i många länder finns lagar och förordningar som ska bädda för användningen av andra språk än det nationella i samhällets olika fack och funktioner.
Just den här biten borde stödas både politiskt och ekonomiskt, även av EU.
I Finland har vi en föredömlig språklagstiftning och ett gott språkklimat. Ändå hör svenskan i landet till de traditionella språk i Europa som noterar förluster, inte minst inom förvaltningen som ständigt stöps om.
Hos oss ids regeringen inte ens backa upp landets nationalspråksstrategi.