På tal om ryska brandfacklor
Ett integrerat militärt samarbete mellan Finland och Sverige är bra. Men både nya och gamla nätverk bör också utvecklas.
Så är vi då där igen. Ytterligare en milstolpe har nåtts i nervkriget som pågår i Östersjön. Det förefaller de flesta vara överens om i Sverige efter att den svenske ÖB:n Sverker Göranson under en debatt i Almedalen i måndags avslöjade att ryska plan inte bara har testat det svenska flygvapnets beredskap, bland annat under påsken 2013, utan också avfyrat så kallade motmål mot svenska flygplan.
Att informationen kommer med fördröjning har upprört bland annat Folkpartiets Allan Widman som också är ordförande för försvarsutskottet i den svenska riksdagen.
I Finland vill man varken bekräfta eller förneka att några liknande incidenter som Göranson talar om ägt rum mot finska flygvapnet.
Röda pennstreck i marginalen när det gäller militära aktiviteter i Finlands och Sveriges närområde förekommer så gott som varje vecka. Att vi i Finland allt oftare uppmärksamgörs på dem via informationen från Sverige har säkert många förklaringar.
Hos oss dominerar debatten om Grekland och turerna kring den grekiska regeringens försök att snärja sig ur ansvaret för tidigare överenskommelser mellan Grekland och de övriga medlemmarna i euroområdet.
Det är i viss mån förståeligt att det blir så, eftersom Finland är ett euroland medan Sverige inte är det.
När inte eurofrågan är på tapeten flyttas fokus till regeringen Sipiläs försök att få till stånd ett samhällsfördrag och att ro i land social- och hälsovårdsreformen.
Frågan om Finlands försvar och säkerhet blir lätt en fråga om budgetmedel och eftersom försvaret var det som klarade sig utan ytterligare nedskärningar verkar det lite som om man skulle tänka att saken är avklarad med detta.
Det är den dessvärre inte.
Forskare och professorer har sett sin nisch i detta. I början av året slängde tre forskare in en brandfackla i debatten genom att i en artikel i Suomen Kuvalehti måla upp olika scenarier för en möjligt utveckling i fall av krig i närområdet. Åland och Gotland hade i dessa en central roll.
Förra veckan offentliggjordes en rapport av CEPA, den enda amerikanska tankesmedjan som har fokuserat sig på mellersta och östra Europa. Till Åland och Gotland fogades danska Bornholm.
I andra sammanhang har det framhållits att det räcker för Ryssland att ta kontrollen över bara delar av Åland eller Gotland för en viss tid, inte permanent, för att visa musklerna.
Att Åland enligt internationella fördrag är demilitariserat spelar knappast någon större roll för en angripare. Att avtal man själv skrivit på inte spelar någon större roll såg vi senast när Ryssland annekterade Krim i strid mot både avtal och internationell rätt.
I CEPA:s rapport finns många intressanta aspekter som antingen ignoreras i debatten eller på sin höjd tas med som en spelbricka bland flera andra.
En av dem gäller sambandet mellan försvaret, energiförsörjningen och ekonomin. Inte bara som synergieffekter när det gäller anskaffningar av jaktflyg eller annan arsenal, utan som en central del av ett lands försvarsdoktrin. För Rysslands del gäller kontrollen, vid behov med hjälp av vapen, över landets ekonomiska intressen, inklusive gasledningen Nord Stream till Europa.
I Finland medgav man aldrig offentligt att det handlade om säkerhetspolitik, inte bara miljöfrågor, när beslutet om Nord Stream skulle tas.
Samma linje följer regeringen Sipilä nu när det gäller Fennovoima.
En annan aspekt gäller vilka alternativ till ett regelrätt Natomedlemskap det kunde finnas för Finlands och Sveriges del. CEPA avfärdar alla påståenden om att den nationella försvarsapparaten i något av de nordiska länderna eller ens deras gemensamma kapacitet räcker till för att befästa trovärdigheten.
CEPA:s lösning är ett så kallat NBP9-koncept – en samarbete mellan de fem nordiska länderna, de tre baltiska staterna och Polen.
Ryggraden i detta är ett nära samarbete med Nato, men också ett bilateralt avtal med USA mellan vart och ett av länderna. Det verkar attraktivt åtminstone för Finland och Sverige, av politikers kommentarer att döma.
Eftersom det inte finns ett stöd bland folket i Finland och Sverige för ett Natomedlemskap och det enligt CEPA skulle ta minst 18 månader för Nato att behandla en finsk eller svensk Natoansökan borde det vara i de militärt icke allierade länderna Finlands och Sveriges intresse att ta förslaget om NBP9 på allvar.
Finland kanske inte tycker om att kallas randstat. Men just så betraktar man oss.