Långa listor - tänkbart val

Att använda ett valsystem som engagerar så många väljare som möjligt bör vara ett av de allra viktigaste argumenten då valsätt väljs. Det mest utpräglade personvalet i Finland, presidentvalet, samlar fler väljare än något annat val.
Med tanke på detta känns en diskussion om valsättet och en eventuell övergång till långa listor onödig.
Kritikerna säger att valdeltagandet skulle sjunka med listval, men statistiken talar ett helt annat språk. I länder med halvt öppna listor (typ Sverige) är valdeltagandet allra högst. Skillnaden mellan Finland och Sverige var i föregående riksdagsval över 15 procentenheter – i svensk favör. Situationen med blockval inverkar givetvis också.

Listval innebär att man röstar på parti och partierna har i förväg slagit fast ordningsföljden på sina kandidater. Ju högre upp man befinner sig på listan desto säkrare kan man vara på inval.
Genom placeringen av kandidaterna kan partierna tydligt signalera vilken typ av politiker de vill att ingår i den nya riksdagen. Om exempelvis Sannfinländarna skulle placera en Jussi Halla-Aho högt upp, det vill säga på en säker invalsplats, är det väl en gång för alla klart att partiet i sig är främlingsfientligt, inte enbart enskilda sannfinländska politiker.

Partierna slipper i listval tvånget att maximera röstpotten genom att ställa upp kändisar som nog kan tänkas locka väljare men som nödvändigtvis inte är de bästa politikerna.
Listval skulle spara pengar för de seriösa kandidaterna. Inval skulle inte kräva tiotusentals euro från egen ficka, vilket nu kan vara fallet.
Den hårda interna kampen inom partierna skulle också försvinna. Med nuvarande personvalssystem gäller det att samla fler röster än kollegerna inom sitt eget parti för att försäkra sig om inval. Med listval lönar det sig för alla inom samma parti att dra åt samma håll – det ökar chansen för så många som möjligt och skapar en tydlig och enhetlig partilinje.
Då gruppdisciplinen i de flesta frågor är hård har riksdagsledamöterna inte heller nu möjlighet till soloutspel. Enskilda ledamöter kan visserligen driva sina hjärtefrågor och försöka få andra med sig, men också då inom de ramar partiet ger.

Att påstå att partierna helt tar över makten i ett listval är en lätt överdrift. Skillnaden är inte så stor, partierna bestämmer redan i dag vem som överhuvudtaget får kandidera.
Givetvis kan partieliten och ledande funktionärer inte heller godtyckligt välja vilka som toppar listan. Ifall personerna inte faller väljarna i smaken märks det då rösterna har räknats.
Ett system med långa listor förutsätter stor öppenhet och demokrati inom partierna. Aktiviteten inom partierna kunde också öka då fler säkert vill vara med och påverka ordningsföljden om långa listor tas i bruk – alltså påverka vem som kommer att ha en potentiell chans att bli invald.

Hittills har stödet för ett nytt valsystem med långa listor varit ganska begränsat inom våra partier. Fördelarna är i alla fall många och därför borde en seriös debatt komma i gång.
En kombination i stil med Sveriges system med halvt öppna listor kunde vara en lämplig kompromiss. Där finns möjligheten att ge sin röst till en specifik kandidat. I Sverige krävs att en kandidat får personliga röster som motsvarar minst fem procent av partiets röster i valkretsen för att det ska leda till inval förbi rangordningen på den officiella listan.