Plus och minus i Västnyland
Skattehöjningar biter inte. Ingå visar överskott, men minus i de andra kommunerna.
Raseborg är ett markant undantag när de flesta västnyländska kommunerna nu har presenterat sina bokslut för fjolåret. Ingå är bäst i klasen, kommunen gjorde ett överskott på drygt 730 000 euro, hela 700 000 euro mera än budgeterat.
Andra kommuner visar minus, men i regel är underskotten mindre än man budgeterade. Hangö budgeterade ett minus på 3,1 miljoner, men landade på 1,4. Sjundeå såg i augusti ut att stanna på minus 800 000 men det blev 300 000, och Kyrkslätt kalkylerade med minus 2,75 miljoner, men stannade på 1,75 miljoner.
Raseborg budgeterade ett överskott på 1,5 miljoner för fjolåret, men bokslutet slutade knappt fyra miljoner på minus.
Den 27 april väljer stadsfullmäktige i Raseborg ny stadsdirektör. Den nye direktören kommer direkt in i hetluften, vid samma fullmäktigemöte ska staden uppdatera åtgärdsprogrammet för att balansera stadens ekonomi. Den gällande versionen är två år gammal.
Stadsstyrelsens ordförande Anders Walls (SFP) pekar i VN 1.4 på två orsaker till det skrala resultatet. Den specialiserade sjukvården översteg budgetramen med nästan fyra miljoner euro, samtidigt som intäkterna av inkomstskatten stannade 2,8 miljoner under budgeten. Ändå höjdes skattesatsen från 21 till 22 procent.
Walls påpekar att antalet långtidsarbetslösa har ökat och den allmänna inkomstutvecklingen har stagnerat. De alltför höga löneförhöjningarna som ligger bakom kostnadsnivån som förhindrar ekonomisk tillväxt märks åtminstone inte i kommunernas ekonomi.
Höjd skattesats är ett osäkert instrument för att förbättra en kommuns ekonomi. Skillnaden mellan den nominella och den effektiva skattegraden där avdragen beaktas kan vara mer än 8,5 procentenheter.
Hangö råkade ut för samma sak, staden höjde uttaxeringen med 0,5 procent, men intäkterna ökade inte.
Då måste balanseringen ske på utgiftssidan, och den processen är Raseborg mitt inne i. Men åtgärderna innebär ingrepp, eller åtminstone förändringar, som drabbar dem som behöver servicen.
De som behöver de tyngsta och mest kostnadskrävande tjänsterna behöver dem oberoende av hur de är organiserade.
Som det färska exemplet med blöjbegränsningen inom äldrevården visar så kan man hamna på en nivå där själva människovärdet finns i den andra vågskålen.
I Ingå hade utfallet av den specialiserade vården ett annat förtecken än i Raseborg. Ingås kostnader blev 1,4 miljoner lägre än budgeterat.
Men kostnaderna för den här vården är svåra att budgetera på ett hållbart sätt. Kommunerna budgeterar en klumpsumma, men vården faktureras för enskilda patienter och ingrepp.
Om flera kommuninvånare samma år råkar ut för sjukdomar som kräver långvarig och högt specialiserad vård så beror det inte på att sjukhusen slösar ifall kommunens budget överskrids. Ju mindre kommunen är desto större inverkan har de enskilda fallen.
Det var en av de saker som den planerade social- och hälsovårdsreformen skulle råda bot på.
På en punkt gjorde Hangö och Raseborg samma erfarenhet: Fastighetsförsäljningen gav mycket mindre än budgeterat. Raseborg ville sälja för 1,5 miljoner, men stannade på 450 000, Hangö ville sälja för 550 000, men fick in bara 62 000 euro.
Här har man nog rätt att vänta sig större bransch- och marknadskännedom av budgetmakarna. I båda städerna har man de senaste åren stannat långt under målsättningen. Kommunala budgeter måste vara realistiska, då kan man inte skriva in önskedrömmar på intäktssidan.