Dra inte förhastade slutsatser
Stereotypa etiketter hindrar oss från att se nyanserna och kan leda fel.
När Israels premiärminister Benjamin Netanyahu uppmanar Europas judar att flytta till Israel för att inte Europa kan skydda dem gör han judarna en björntjänst.
Inte nog med att det har dödats fler judar i Israel än i Europa under de senaste sextio åren. Netanyahu underblåser också den rädsla som judarna i Europa känner efter händelserna i Paris och Köpenhamn.
För inte så länge sedan brändes flera moskéer i södra Sverige. Attentat har också utförts mot kyrkor i Pakistan och Nigeria.
Det gemensamma för synagogor, moskéer och kyrkor är att de fysiskt representerar grupper av personer och ett attentat mot någon av dem blir en symbolisk handling mot hela den grupp de representerar. Också rädslan bland judar, muslimer och kristna är gemensam.
Det är brottsligt att bruka våld mot någon över huvud taget. Att muslimska kvinnor måste knyta sina huvuddukar på ett visst sätt för att skydda sig när någon försöker rycka av dem dukarna är oacceptabelt.
När judiska män i ett nordiskt land säger att de inte längre vågar gå omkring på stan med kippa på huvudet är det också någonting som är fel. Sedan är det en annan sak att män med kippa inte har varit en vanlig syn i gatubilden i europeiska städer hittills heller.
Att sätta likhetstecken mellan alla judar och staten Israel är lika fel som att sätta likhetstecken mellan alla muslimer och terrorister. Judarna i Europa är en del av Europa. Förutom sin judiska identitet har de ofta en starkt förankrad dansk, fransk eller finländsk identitet.
De är inte "de" utan "vi".
I Finland borde vi ha en välgrundad förståelse för att också en muslimsk identitet kan vara finländsk. Tatarernas mer än 100-åriga historia som delar av vårt samhälle borde bädda för det.
De är också i högsta grad "vi".
De enda gemensamma nämnarna hittills mellan å ena sidan de förfärliga terrordåden mot tidningen Charlie Hebdo och en judisk affär i Paris, å andra sidan dödsskjutningarna i Köpenhamn är att det i båda fallen handlar om att komma åt icke-judiska karikatyrtecknare – svensken Lars Vilks var troligen målet för det ena attentatet i Köpenhamn – samt vanliga judar som representanter för sitt folk.
Men Charlie Hebdos och Lars Vilks karikatyrteckningar av profeten Mohammed och judendom har faktiskt ingenting att göra med varandra. Karikatyrtecknarna åberopar pressfriheten i samhället. Den kan man använda som man vill inom lagens gränser. Man kan och bör ändå diskutera var gränserna för det acceptabla och respektfulla ska gå.
Judarna är helt enkelt judar. Det kan inte lagar eller diskussioner ändra på. Detsamma gäller muslimer. Eller kristna.
Den 22-åring som misstänks ligga bakom de två dåden i Köpenhamn uppges ha invandrarbakgrund men vara född och uppvuxen i Danmark. Det enda vi med säkerhet vet om honom är att han frigavs från fängelset för två veckor sedan där han suttit av en dom för våldsbrott. Han kanske rätt och slätt var en brottsling som inte styrdes av några ideologiska skäl. Men det vet vi inte.
Lärare i hans tidigare skola säger att han var intelligent. Gamla klasskamrater målar upp en bild av "judehatare".
Självklart ska terrorism bekämpas på alla plan. Självklart är det också att brottslingar ska straffas för de brott som de begått.
Det krävs vishet för att inte dra förhastade slutsatser. Och ännu större vishet för att komma åt de underliggande faktorerna. Våld föder våld. Men också rädsla föder rädsla.
Ingendera duger som pelare i ett fritt samhälle.