Allt färre på udden
Folkmängden på Hangö udd minskar, och kan minska snabbare när samhällsreformerna är på plats.
Den långa trenden i befolkningsutvecklingen i Västnyland håller i sig. Kommunerna nära huvudstadsregionen växer, orterna längre bort får vidkännas en minskning. Siffrorna är inte dramatiska på årsnivå, men redan i några års perspektiv blir skillnaderna stora. Sedan 2010 har Hangö förlorat fem procent av sin folkmängd, och i år går invånarantalet antagligen under 9 000.
Raseborgs vision när staden grundades var att ha 36 000 invånare år 2030. Det är femton år dit, men just nu finns det ingenting som tyder på att staden skulle få 7 300 nya invånare fram till dess.
Ingå och Sjundeå noterar måttliga ökningar, Kyrkslätt fortsättar att växa med cirka 300 nya invånare per år. Däremot förlorade Lojo 75 invånare.
Överlag var flyttningsrörelsen långsam i fjol. Det beror förstås på det osäkra ekonomiska läget, det fanns och finns ont om nya jobb att flytta till för den som blev arbetslös. Omsättningen på bostadsmarknaden var också långsam.
Alltför snabb befolkningstillväxt blir ett problem då servicebehovet överstiger den kommunala infrastrukturens kapacitet. Stagnation betyder på längre sikt att befolkningen blir allt äldre och allt mer resurskrävande. Avfolkning minskar servicebehovet, men att anpassa strukturerna till färre användare är en långsam och politiskt besvärlig process.
Och på längre sikt leder en fortgående befolkningsminskning till att en kommun förlorar den kritiska massa som behövs för att orten ska vara livskraftig.
Om trenden kunde vändas med hjälp av strategier, seminarier, konsultutredningar och politiskt spikade målsättningar skulle regionen blomstra. Men att åstadkomma befolkningstillväxt på orter där både näringslivet och den offentliga sektorn trappar ned är nog en övermäktig uppgift. Den negativa spiralen blir självförstärkande, färre skattebetalare betyder att servicen tunnas ut, och då minskar ortens attraktionskraft ännu mer.
I Västnyland har den här utvecklingen hittills skett någorlunda kontrollerat, men inte utan gnissel.
Men det är ingen garanti för framtiden. Den ekonomiska ramen för den finländska samhällsutvecklingen har krympt och fortsätter att krympa i takt med att utträdet från arbetsmarknaden blir större än inträdet.
Mera närliggande med tanke på Västnyland är konsekvenserna av de stora strukturreformerna. Först kommer social- och hälsovårdsreformen, sedan kommunreformen som just nu är på is, men säkert tas fram i nästa regeringsprogram, då med centerstuk.
Vårdreformen betyder en koncentration till större enheter.
En centerledd kommunreform betyder kanske inte ett ökat tryck på sammanslagningar, men däremot kan tankarna på en regionalförvaltning med folkvalt mandat och ekonomisk beslutanderätt få vind i seglen. I Nyland kunde den bygga på den metropolmodell som kommunminister Paula Risikko, Saml, fortfarande tror att regeringen ska få till stånd. Men den inbegriper inte Hangö, Raseborg, Ingå och Sjundeå.
Nu gäller det att se riskerna i god tid.
Om något som liknar metropolmodellen i den här formen blir verklighet under nästa regering så förstärks karaktären av periferi i det västligaste Nyland. Det drabbar både Hangö och Raseborg, och borde motverkas utifrån gemensamma intressen.