Bryggeri och byråkrati
Ölbryggaren mötte verkligheten bakom festtalen om landsbygdsutveckling och småskalig produktion.
Det går bra för Patrik Laines ölbryggeri Rousal på Rosala, Kimitoön. Så bra att han vill flytta bryggeriet hundra meter, till en lokal som är planerad för bryggeriverksamhet.
Så trevligt, här har vi en företagare som gör just det som alla närproduktions- och landsbygdsseminarier rekommenderar. Han hittar en nisch, sysselsätter sig själv, och småningom kanske också några andra, och skapar ett dragplåster som ökar intresset för orten. Det gör ju också Rekolan panimo i Fiskars.
Patrik Laine kan väl räkna med allt tänkbart stöd från myndigheterna?
Glöm det. För att få flytta bryggeriet hundra meter måste Patrik Laine lämna in nya ansökningar till tillståndsverket Valvira och tullen - tullen för att bryggeriet ska få ha en skattefri zon för ölet.
Den första ansökningen fick han back på, städskrubben och hans lilla kontor kan inte ingå i den skattefria zonen.
Patrik Laine vädrar sin frustration i Åbo Underrättelser, det är nu han borde brygga cirka 12 000 liter öl som han ska sälja under sommaren. Men utan tillstånd får han inte brygga. Tillstånden kostar över 6 000 euro, plus nästan en tusenlapp per år för Valviras och tullens granskningar.
Bryggaren konstaterar att tillstånden blir dyrare än råvaran för ett helt års produktion. Men varför ska budgetfinansierade myndigheters klartecken för att en verksamhet fyller lagens krav över huvud taget kosta någonting?
Men bryggarens bekymmer slutar inte här. Alkohollagen kräver att Patrik Laine städar bort alla positiva kommentarer på bryggeriets kanaler i sociala medier. Och han får inte berätta var man kan köpa ölet. Att brygga öl är en företagsverksamhet som samhället hellre stjälper än hjälper.
Varför vill våra lagstiftare i riksdagen ha det på det här sättet?
Fråga dem i vår när de ansöker om förnyat förtroende.