Inte bara fasta heltidsjobb
Den planerade fusionen mellan FFC och STTK gör fackfältet enhetligare, men samtidigt blir arbetsmarknaden mera splittrad.
Planerna på en fusion mellan fackcentralen FFC och tjänstemannacentralen STTK har vind i seglen. De första sonderingarna skedde i november, och i slutet av förra veckan kom representanter för över sjuttio fackförbund överens om att gå vidare med planeringen av en ny gemensam centralorganisation.
Organisationen blir en jätte på arbetsmarknadsfältet, den kan få mellan 1,5 och 1,7 miljoner medlemmar.
Planerna motiveras med att arbetstagarsidan vill skapa en stark motpol till Finlands näringsliv EK. Arbetsgivarorganisationerna gjorde en liknande manöver för flera år sedan då industrins arbetsgivare och servicebranschens arbetsgivare slogs ihop till EK.
De båda fackcentralerna menar nu att EK i alltför hög utsträckning kan sätta den arbetsmarknadspolitiska agendan.
Akademikernas centralorganisation Akava är inte med i förhandlingarna om det nya centralförbundet. Akava menar att dess knappt 600 000 medlemmar har såpass annorlunda arbetsvillkor att ett samarbete inte är meningsfullt.
FFC:s ordförande Lauri Lyly har säkert rätt när han säger att om man i dag skulle bygga upp förbundsfältet från rent bord så skulle man inte skapa tre olika centralorganisationer. Men gamla, historiskt betingade strukturer kan vara svåra att rubba.
Den nya centralorganisationen gör arbetsmarknadsfältet enhetligare. Men kan ett nytt stort centralförbund vara tillräckligt lyhört för varierande krav och förväntningar på arbetsmarknaden?
Arbetslivet har förändrats snabbt. Facken har ett bredare uppdrag än att bara arbeta för högre löner och bättre villkor för sina medlemmar. Nu tvingas de också ta ställning till frågor som bland annat kan handla om att sänka kostnaderna för att trygga krisföretags överlevnad.
FFC:s medlemmar är övervägande anställda inom den privata sektorn, STTK representerar i huvudsak de offentligt anställda. Här kan det bli svårt att samordna intressebevakningen då utgångspunkterna, som till exempel konkurrenssituationen, är helt olika.
En annan utmaning är att intressebevakningen av naturliga skäl fokuseras på dem som har jobb, företrädesvis fasta heltidsanställningar.
Men det finns en växande grupp anställda som faller utanför den här kategorin, det handlar om korta anställningar eller deltidsjobb som kanske varieras med perioder av arbetslöshet.
Det finns en risk att en intressebevakning som bygger på stora enheter som ger tyngd i samhällsdebatten kan leda till en ännu starkare uppdelning mellan dem som har fasta jobb med kollektivavtalsreglerad löneutveckling och dem som inte får plats i det systemet.
STTK:s ordförande Antti Palola visade att han är medveten om den här problematiken när han i lördags talade för ett nytt långvarigt samhällsavtal efter valet. Han vill speciellt fokusera på de riktigt korta anställningarna och på de äldre arbetstagarnas situation.
Det kan inte vara av denna världen att en 55-åring anses vara för gammal för att få jobb, sade Palola. Han har rätt, om Finland ska komma ur krisen kan vi inte ha en arbetsmarknad där varken unga eller äldre får plats.