Det rätta och det möjliga
Finansrådets rapport synliggör skillnaderna mellan det ekonomiskt riktiga och det politiskt möjliga.
Ett av de centrala målen för Jyrki Katainens sexpartiregering var att balansera statsekonomin genom att höja skatterna och minska utgifterna i proportionen 50-50. Men balanseringsprogrammets tyngdpunkt låg på skattehöjningarna. De strukturella ingreppen handlade mera om avsikter än om konkreta åtgärder. Dessutom byggde programmet på alltför optimistiska tillväxtprognoser.
I veckan presenterade finansrådet som tillsattes av den dåvarande finansministern Jutta Urpilainen, SDP, sin första utvärdering av den ekonomiska politiken. Rådet består av fem professorer i ekonomi.
Den största uppmärksamheten har fästs vid rekommendationen att avstå från nya nedskärningar under det här året och 2016. Utan anpassning når Finland inte EU:s stabilitets- och tillväxtmål, men finansrådet påpekar att tre år med negativ eller nolltillväxt innebär ett undantagsläge som motiverar att man avviker från balanseringsmålet.
I ett EU-perspektiv är det antagligen viktigare att Finland rider ut krisen och får fart på tillväxten än att landet till punkt och pricka uppfyller de finanspolitiska kriterierna.
Diskussionen om tidpunkten för den fortsatta ekonomiska anpassningen tangerar skärningspunkten mellan det som är ekonomiskt riktigt och det som är politiskt möjligt.
Den nya regeringen måste välja mellan två alternativ som båda har stora risker.
Den kan göra som finansrådet rekommenderar och besluta om ett anpassningsprogram där tyngdpunkten ligger på slutet av perioden. Men är det politiskt möjligt att verkställa nedskärningar som drabbar medborgarna med ett riksdagsval inom synhåll?
Den nya regeringen kan också göra som det just nu sannolikaste statsministerpartiet Centern förespråkar: besluta om ett sparpaket värt cirka två miljarder euro, och börja genomföra det redan i höst.
Men då ignorerar man finansrådets farhågor om att sparåtgärder utöver dem man redan har beslutat om stryper tillväxten och ökar arbetslösheten.
Finansrådets rapport är en i raden av utvärderingar av Finlands ekonomi. Den renodlar alternativen: spara mera genast för att bevara den politiska trovärdigheten, eller ta en risk och skjut upp sparandet tills tillväxten har tagit fart.
Jutta Urpilainen varnade för riskerna i det fallet: sparbehovet ökar ju längre man skjuter upp dem. Om tillväxten fortfarande är svag när nedskärningarna ska verkställas kan underskotten i Finlands ekonomi redan vara av den klassen att EU-kommissionens intresse blir besvärande närgånget.
Här finns frågor som partierna borde ge svar på.
Rådets första rapport visar att Finland behöver fristående bedömningar av den ekonomiska politikens mål, medel och resultat.
Följande utomstående utvärdering står Sveriges tidigare finansminister Anders Borg för, rapporten som beställdes av statsminister Alexander Stubb ska vara färdig senast i mars.
Finansrådets rapport har kritiserats för att den inte går in på konkurrenskraften. Anders Borg representerar en ekonomisk-politisk regim där exportindustrins konkurrenskraft är en central måttstock. Perspektivskillnaderna kan bli berikande.