Etlas interna devalvering
Lägre kostnader inom hela samhällsekonomin är Etlas recept för hur den nya regeringen ska få ekonomin på fötter.
Den pågående recessionen kan jämföras med depressionen i början av 1990-talet. Men det finns både likheter och skillnader. Det gäller bland annat sysselsättningen. Nu ligger arbetslösheten på 8,5 procent, under 1990-talets värsta år närmade den sig 20 procent.
Men på 1990-talet kunde företagen sänka sina kostnader genom uppsägningar och minimala löneförhöjningar samtidigt som Finlands bank bidrog till den förbättrade konkurrenskraften genom att devalvera valutan.
Nu står den möjligheten inte till buds, kostnadsanpassningen måste ske via det som kallas intern devalvering.
Näringslivets forskningsinstitut Etla vill sänka kostnaderna per utförd arbetstimme hellre än att sänka de nominella lönerna. Om arbetstiden förlängs från 37,5 till 40 timmar minskar kostnaderna per timme med nästan 7 procent. Men Etla medger att längre arbetstid försvårar sysselsättningen.
Löntagarna är inte de enda som drabbas, Etla föreslår att den nya regeringen besluter att lägga alla indexjusteringar av sociala förmåner och pensioner på is i fyra år.
Den interna devalveringen drabbar alltså alla hushåll, vare sig inkomsterna består av lön, pension, utkomststöd eller arbetslöshetsersättning.
Etlas modell kan leda till önskat resultat, men den har en del svagheter.
Att förlänga arbetstiden är en arbetsmarknadsfråga, och där förhandlar man enligt principen ge och ta. Det är svårt att tänka sig vad arbetsgivarna kunde erbjuda i utbyte mot längre arbetstid för samma lön.
I praktiken har många krisdrabbade företag ändå genomfört lönesänkningar då man har sänkt eller slopat semesterpengen. Semesterpengen framställs ofta som någonting fristående, men den är ju en del av årslönen som betalas vid en speciell tidpunkt. Utebliven semesterlön är en lönesänkning även om den inte märks varje månad.
En svaghet i Etlas modell är att den generellt sänker alla inkomster utan att kompensera för minskad köpkraft.
Det drabbar åtminstone den redan svårt pressade inhemska detaljhandeln, som måste sänka sina priser till och med under lönsamhetsgränsen. Det är en nedåtgående spiral som leder till deflation.
Men andra poster i hushållens utgiftsbudget berörs inte av prissänkningar i detaljhandeln. I gårdagens HBL skrev kolumnisten Björn Sundell om priset på tjänster som stiger betydligt mera än den enprocentiga inflationen.
Måttfull inkomstpolitik borde också betyda strängare prisdisciplin när det gäller privata och offentliga tjänster. Men det finns ingen förhandlingsmekanism som kan leverera den saken.
Frysta indexjusteringar sänker också köpkraften. Pensionerna ska höjas enligt levnadskostnadsindex. Men i fjol bestämde regeringen att höjningen följer arbetsmarknadsuppgörelsen.
Men pensionärerna kan inte påverka löneutvecklingen. Indexjusteringen är ett sätt att bevara pensionens köpkraft.
Det finns nog inget parti som går ut i valrörelsen och lovar att pensionerna inte höjs på fyra år.
Men Etla gav pensionärsorganisationerna en självklar fråga att ställa i valutfrågningarna.