Helgerna är över
Från julafton till trettondag är det fjorton dagar. Under den gångna helgperioden var sex av dem röda helgdagar i kalendern.
I många branscher är också julafton en ledig dag, och för somliga är också nyårsaftonen arbetsfri.
Då bestod fjortondagarsperioden av sex arbetsdagar och åtta lediga dagar.
Att många dessutom klämde in kompdagar eller semesterdagar på fredagen efter nyår och måndagen före trettondag reducerade antalet arbetsdagar ännu mer.
Det här årsskiftet var generöst mot dem som arbetar, men det blir sämre. 2016 infaller både julaftonen och nyårsaftonen på lördagar och då ger jul- och nyårshelgerna bara en ledig dag mera än vanliga veckoslut. I det långa loppet jämnar proportionerna mellan lediga dagar och arbetsdagar ut sig. Det medger också forskningschefen Jari Haapasalo på Finlands näringsliv EK i Hufvudstadsbladet.
Men arbetsgivarna tycker i princip inte om de rörliga helgdagarna, månadslönen påverkas inte av att antalet arbetsdagar är färre. EK har räknat ut att trettondag och Kristi himmelsfärdsdag kostar 800 miljoner euro per år i förlorad produktion. Summan måste tas med en nypa salt, Kristi himmelsfärdsdag är ju alltid en torsdag, men trettondagen kan ju också infalla på en lördag eller en söndag.
I arbetsmarknadsuppgörelsen 2013 kom man överens om att trettondag och Kristi himmelsfärdsdag kan flyttas så att de alltid infaller på en lördag. Så var det mellan 1973 och 1991. Att Finland då övergick till en helgkalender som var olik de flesta andra länder där en stor del av helgerna har kristet ursprung berodde på att den näst intill allsmäktige presidenten Urho Kekkonen drev igenom en arbetsmarknadsuppgörelse som skulle minska antalet strejker. Arbetsgivarna krävde att de båda söckenhelgerna flyttas, och Kekkonens ställning var så stark att kyrkan fogade sig.
Småningom återgick man till den gamla praxisen, men också då fick presidenten med sitt bomärke, en lapsus i beredningen gjorde att Mauno Koivisto vid presidentföredragningen kunde skjuta upp lagens ikraftträdande med flera år.
Flyttandet av helgerna skulle föregås av förhandlingar med kyrkan. I höstas meddelade kyrkan sin åsikt och den var klar: kyrkan flyttar inte helgdagarna.
Riksdagen kan ändra arbetstidslagen och göra dagarna till vanliga arbetsdagar oberoende av kyrkans åsikt, men det är inte sannolikt. Fackrörelsen vill inte heller ändra i kalendern, och tre fjärdedelar av finländarna vill också hålla helgerna där de är. EK driver inte frågan aktivt, även om man fortfarande vill få bort söckenhelgerna.
EK räknar vad helgerna kostar i förlorad arbetstid. Men man kan också se den långa helgperioden mitt under årets mörkaste tid som en välkommen möjlighet för de anställda att koppla loss från arbetslivet litet längre än ett vanligt veckoslut. Egen tid betyder tid för familjen, samtidigt som skolorna har jullov.
Det var ingen överraskning att det största motståndet mot att flytta söckenhelgerna fanns i hushåll med fyra personer. Den förlorade arbetstiden har ett pris, men det är mycket svårare att göra kalkyler över hur mycket produktiviteten ökar när arbetstagarna förhoppningsvis utvilade kommer tillbaka till jobbet.
Kyrkan påminner också om att helgerna är en del av den tradition som har format hela vårt samhälle, och själva julen går ju tillbaka till förkristen tid.
Under helgperioden kan den stressade nutidsmänniskan märka att livet innehåller mera än att vara en produktionsfaktor som står till arbetsmarknadens förfogande.
Men samhället stannar ju inte upp trots att helgen gör takten lugnare.
Också i år har handeln förargats över oredan kring undantagsförfarandet med öppethållningen på trettondagen, affärer där det rör sig ryska turister kan få lov att hålla öppet, andra måste hålla stängt.
Men eftersom de ryska turisterna minskade drastiskt i år kan det ju hända att regionförvaltningsverket i Lappland som beviljar tillstånden bedömer att det inte alls behövs några trettondagsöppna butiker nästa år.
Att betjäna finländska konsumenter är ju inget skäl för undantagslov.