HNS-chefens modeller
Aki Lindén, vd för Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, redogjorde i lördagens VN för sina alternativ för hur social- och hälsovården kan organiseras i det stora södra vårddistriktet när social- och hälsovårdsreformen förverkligas, kanske 2017.
För hela vårddistriktet tänker han sig en uppdelning i fyra geografiska helheter, Nyland, Päijänne-Tavastland, södra Karelen och Kymmenedalen, som ansvarar för vårdproduktionen.
För Nylands del är hans förstahandsalternativ en indelning i vårddivisioner för till exempel tandvård, jour, diagnostik, vården av barn och unga i hela området. De enskilda kommunerna styr inte längre över vården på sina områden, det är i och för sig en grundläggande tanke i hela social- och hälsovårdsreformen.
I Lindéns B-alternativ, som han kallar konservativt, har kommunerna fortfarande ansvar för en del av primärvården medan de krävande specialiteterna handhas av enheter som betjänar hela området. Det påminner om den nuvarande indelningen där kommunerna ansvarar för primärvården medan HNS har hand om den specialiserade vården.
Förvaltningen ska enligt planerna finnas på plats redan i slutet av det här året. Eftersom det handlar om en av de största förändringarna någonsin av den finländska social- och hälsovården får beslutsfattarna jobba med en pressad tidtabell, det gäller de förtroendevalda i kommunerna och i samkommunerna.
En divisionsindelning på medicinska grunder ger experterna ett starkt inflytande. Det kan vara ett sätt att garantera den jämlikhet som reformen strävar efter. Men kommunernas möjligheter att behålla vårdenheter som de betraktar som viktiga försvagas.
Men de är inte särskilt mycket större i Lindéns B-modell, där alla kommuner utom Helsingfors, Esbo och Vanda bildar större enheter. För Västnylands del finns det en modell där producentorganisationen byggs upp kring Lojo.
Det behövs fortfarande ett litet och välrustat sjukhus i Raseborg, fastslår Aki Lindén. Han tar fasta på det som man också regionalt har betonat många gånger: att det blir oproportionerligt långt till närmaste centralsjukhus från Hangö om det inte finns ett sjukhus i Ekenäs.
Men vilken verksamhet och vilken dimensionering sjukhuset har är ännu ovisst. Förvaltningsdirektören Gabriela Erroll vid VNS påpekar att all specialiserad sjukvård inte kan koncentreras till huvudstadsregionen, redan av den orsaken att läkartjänsterna då blir ointressanta. Dessutom är möjligheten att få vård på svenska ett starkt argument.
Ifall VNS, Raseborg och HNS hade kommit till skott med planerna på en integrerad vårdenhet för både primärvård och specialiserad sjukvård vid VNS, det som kallades vårdcampus, hade regionens möjligheter att göra sina intressen gällande i omstruktureringen varit betydligt större. Då hade det i bästa fall redan funnits en enhet som fungerar enligt vårdreformens principer.
Vårdreformen ska godkännas av riksdagen under vårvintern, innan dess ska grundlagsutskottet avgöra om reformen är grundlagsenlig.
Justitieminister Anna-Maja Henriksson, SFP, sade nyligen att reformen är ett exempel på att demokratiaspekten har tappats bort grundligt under resans gång.
Det måste finnas ett tydligt politiskt ansvar hos ett demokratiskt valt organ, fastslog ministern.
Att det demokratiska inflytandet tunnas ut i ett jättestort vårdområde styrt av indirekt valda beslutsfattare verkar uppenbart. Kritiken har ändå avvisats med argumentet att rätten till likvärdig vård i hela landet står över medborgarinflytandet.
Men kan man utan vidare säga att den här modellen och ingen annan garanterar jämlik vård åt varenda invånare från Hangö udd upp mot Savolax och östgränsen?
I somras var SFP:s partiordförande Carl Haglund kritisk mot att reformen utgår från förvaltningen och inte från dem som behöver tjänsterna. Nu skjuter justitieministern in sig på demokratiunderskottet. Partiet har hittills stått bakom reformen, men hur agerar man om bristerna finns kvar efter riksdagsbehandlingen?