Julfred i Sverige
Det var bara Sverigedemokraterna som ville ha det extraval som den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven aviserade i början av december då allianspartierna med SD:s stöd hade fått igenom sin budget och fällt regeringens förslag.
Då hade allianspartierna inget intresse av att förhandla med Löfven.
Sverigedemokraterna deklarerade för sin del att de tänkte göra valet till en folkomröstning om invandringen.
Överenskommelsen som stoppar extravalet är en politisk formalisering av den praxis som länge har rått, att en minoritetsregering får regera med hjälp av sitt viktigaste instrument, statens budget. Överenskommelsen mellan partierna sträcker sig till 2022, alltså över två valperioder.
Åtta år är en lång tid i politiken, och även om nästan alla partiledare i dag är relativt nya på sina poster, tf. moderatledaren Anna Kinberg Batra är inte ens vald, kan man inte räkna med att alla sitter kvar när överenskommelsen löper ut.
Någon kan ju till exempel råka ut för att valet 2018 går så dåligt att partiet faller för fyraprocentsspärren och inte kommer in i riksdagen.
Den risken har Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna i tur och ordning hotats av.
Man kan inte utesluta att moderaterna hösten 2018 i så fall kan stå inför dilemmat att partiets enda möjlighet att åstadkomma det som överenskommelsen kallar en "partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer" är att söka stöd av Sverigedemokraterna.
En möjlig följd av överenskommelsen kan nämligen bli att allt fler väljare ser Sverigedemokraterna som det enda verkliga oppositionspartiet, i och med att de båda blocken nu lovar att inte fälla varandras regeringar.
Hur långt kan de övriga riksdagspartierna gå när det gäller att ignorera riksdagens tredje största parti, med över 800 000 väljare?
En fråga kan också riktas till Sverigedemokraterna; är det produktivt att vara en ensaksrörelse mot invandringen, eller kan man bli ett bredare missnöjesparti, ungefär som Sannfinländarna, och i gengäld få ett reellt politiskt inflytande?
Om decemberöverenskommelsen håller blir frågorna inte aktuella under den här valperioden.
Men spelplanen kan se annorlunda ut hösten 2018. Strategin att isolera Sverigedemokraterna fungerade inte under den förra valperioden, tvärtom, partiet stöddes av dubbelt så många väljare i år som i valet 2010.
Överenskommelsen ger regeringen arbetsro. Men samtidigt innebär den en klar försvagning av riksdagsmakten till förmån för regeringsmakten. Nu desarmerar oppositionen sitt starkaste parlamentariska vapen, möjligheten att fälla en sittande regering.
Den förre stats- och utrikesministern Carl Bildt påpekar att oppositionen brukar lämna en gemensam reservation mot regeringens budget i finansutskottet. Men enligt decemberöverenskommelsen kan oppositionen inte längre rösta för sin egen politik, ifall den riskerar att gå igenom.
Det här upplägget kan leda till att väljarna uppfattar politiken som alternativlös, oppositionen, vilketdera blocket det än är, har ju på förhand lovat att inte driva igenom den politik man har gått till val på ifall det betyder att man måste rösta ned regeringen.
Konsekvensen kan antingen bli lägre valdeltagande, eller en växande ström av proteströster till Sverigedemokraterna.
Dagens Nyheters Peter Wolodarski är en av dem som nu säger att överenskommelsen visar att de politiska aktörerna kan söka samförstånd för att avvärja en kris. När det verkligen gäller ställer man upp för Sveriges bästa.
Det är ett eko från det gamla samförstånds-Sverige, politikerna hade skapat ett problem som de till slut också kunde lösa.
Men om det leder till att den verkställande maktens koppling till de folkvalda i riksdagen blir lösare kan de svenska väljarna till slut bli de som förlorar på den politiska julfreden. Och Sverigedemokraterna har fått utrymme att bredda sin profil.