Allians med Sverige
Ett försvarssamarbete mellan Finland och Sverige har diskuterats flitigt under året.
Politiker, militärer och försvarsdebattörer har gjort utspel, för en månad sedan sade Sveriges överbefälhavare Sverker Göranson att han kunde tänka sig att de båda ländernas sjöstridskrafter kunde ha gemensamt befäl. Samtidigt sade president Sauli Niinistö att han var förvånad över hur snabbt försvarssamarbetet har fördjupats.
I januari tas ytterligare ett steg, då publiceras en rapport om hur samarbetet rent konkret kunde gestaltas.
Försvarsminister Carl Haglund sade i en intervju i Hufvudstadsbladet på självständighetsdagen att om samarbetet går framåt med nuvarande tempo är det inte omöjligt att ha gemensamt flygvapen och gemensamma sjöstridskrafter kring 2020.
Haglund vill få in en skrivning om Sverige i det kommande regeringsprogrammet. Han har en klar uppfattning om tågordningen: först ska Finland se till att försvaret inte får försvagas när materielen föråldras, sedan utvecklar man relationerna med Sverige så att en försvarsallians blir möjlig. Och hela tiden håller man dörren till Nato öppen.
Till skillnad från president Sauli Niinistö nämner Carl Haglund inte EU:s försvarspolitik som ett alternativ.
Haglund föreslog alltså inte en allians i det här skedet, han talade bara om utredningar. Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist är för sin del inte redo att tala om en allians, han vill gå framåt stegvis så att man enas om konkreta frågor.
Ett första, viktigt steg är att anpassa lagstiftningen så att länderna kan operera och utnyttja baser på varandras områden.
Det är bra att Carl Haglund för in mera konkreti i diskussionen om försvarssamarbete. Nu blir det helt klart att om samarbetet ska leda till verkliga säkerhetsgarantier, alltså ett bindande åtagande om gemensamt försvar, så räcker det inte med samarbete, det krävs en allians.
Haglund är tydlig med att det bland annat förutsätter samordnad utrikespolitik för att undvika att det ena landet råkar in i en konflikt.
Finlands utrikespolitik skulle alltså inte längre bestämmas i Helsingfors, den skulle koordineras med Stockholm, och vice versa. Det innebär en begränsning av suveräniteten som går mycket längre än ett medlemskap i Nato. Där förutsätts ingen annan politisk koordinering än att medlemmarna förbinder sig att gripa in om något annan hotas.
Politikerna har bundit upp sig till en folkomröstning ifall Natomedlemskapet blir aktuellt. Hur blir det då med en försvarsallians, där man ger upp den suveräna makten över utrikespolitiken?
Finland måste förnya flygvapnet inom 10-15 år när Hornetplanen når slutet på sin livscykel. Den här jätteinvesteringen måste i så fall samordnas med planerna på ett gemensamt flygvapen.
Sverige bygger sina luftstridskrafter på JAS Gripen, och har mer än dubbelt så många plan som Finland. Är det rationellt och ekonomiskt att ha två jaktplanstyper i ett gemensamt flygvapen, eller övergår man till ett system, som sannolikt är Gripen?
Det är svårt att tänka sig en situation där Sverige som allianspartner skulle medverka till att den här mångmiljardbeställningen skulle gå någon annanstans än till landets egen flyplanstillverkare.
Natodörren ska vara öppen, säger Haglund. I hans bedömning utesluter alltså inte en militärallians medlemskap i Nato. Då är frågan när alliansparterna anser att de bilaterala säkerhetsgarantierna inte räcker till. Kommer riksdagen i Stockholm att sända trupper till Finland, utan uppbackning från Nato? Och är det här tillräckligt avskräckande?
Det är också oklart hur Nato i ett skärpt läge ser på en medlemsansökan från två militärt allierade länder. Ökar eller minskar en sådan exponering Natos kollektiva trygghet?
Om det ändå är Nato som i sista hand ska stå för säkerhetsgarantierna är det enklast att inte ta vägen över en bilateral allians utan gå direkt på medlemskap i Atlantpakten.